(Se även ”Med mina glasögon” nytt inlägg 110 ”Att mörka med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2016

 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kap 34 versarna 29-31)

      Det är mycket i Hesekiels bok som jag och många med mig inte begriper oss på. Det utsnitt jag idag har tagit fram är hämtat från den avslutande delen i Hesekiels bok. Denna handlar om Israels rening och återupprättelse och Guds seger över Israels fiender i en väldig slutstrid. Denna avslutande del är mera tillgänglig och citeras därför gärna.

Men inte ens här är det så enkelt att det bara är att läsa och sen ta till sig. Eller vad sägs om utsnittet ovan där Israel utlovas en ljuvlig framtid under Guds beskydd. Detta låter sig sägas, bara så att framtiden är förbehållen Israel, inte andra. Det är Israel som skall skyddas och bevaras, det är Israel, ej andra som skall vara Guds folk.

Men sprängde inte Jesus alla gränser och gjorde alla folk till bröder och systrar? Var det någonsin landet Jesus tänkte på, var det inte alltid Andens gemenskap? Förvisso var det så. Men hur skall man då handskas med en text som den härovan? Någon bokstavstolkning duger förvisso inte.

För det första måste man erkänna bibelns begränsning. Den är inget vademecum för allt, alla och alla situationer. Däremot består bibeln av en rad historiskt förankrade texter, som först och främst är avsedda för den tid dessa texter skrevs. I det här fallet skriver Hesekiel uppmuntrande ord till sitt till Babylon fördrivna folk. Han försäkrar dem om att de skall återfå sitt land och återfinna sin Gud.

Jesus grep tag i problemet med ockupation och ofrihet på ett annat sätt. Han gick djupare, såg att problemets kärna inte var ockupationen utan människors oomvända hjärtan och deras avsaknad av djupare relation till sin Gud. För honom var visserligen folket viktigt, men ett till Gud tillvänt folk.

Som det var för Jesus har det förblivit. Problemets kärna är för oss som berömmer oss vara Kristi efterföljare oomvända hjärtan inte frågan om nationalitet. Detta betyder inte att nationen upphört att betyda något. Om inte märker vi nationens betydelse idag när flyktingströmmarna väller in över Europa. Svält hotar kanske inte som en följd av flyktingtrycket utifrån, däremot social oro, vacklande välfärdssystem och inre spänningar.

Men med Jesus blir aldrig murar till andra folk lösningen. Däremot att människor i vårt land vänder sig till Herren, Kristi Gud och Fader. När så sker öppnas dörrar hos dem som äger mera husrum än de behöver och sker en andlig kraftsamling som gör att landet kan behålla sin identitet och förnya sin idealbildning trots det yttre trycket. En idealbildning nödvändig för att ett land skall kunna hålla samman.

Med denna utveckling för ögonen omformar vi texten från profeten Hesekiel så att den inte längre som då blir tillämplig på ett folk fördrivet från sitt eget land. Istället får Hesekiel hjälpa oss i vår kraftsamling kring de eviga värdena, hjälpa oss att se det nödvändiga i att ha Herren till herde. En herre som tagit gestalt i Jesus Kristus, en frälsare med makt att till och med förnya de heliga orden i den heliga skrift.