(Se även ”Med mina glasögon”, 116 Opinionen fällde Åsa Romson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2016

Nu har de (Israel) varit olydiga medan ni (icke-judiska kristna) har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande. (Paulus brev till romarna kap 11 v 31)

Paulus fattar inte, men försöker förstå varför judarna inte tog emot Jesus. Det var för honom en gåta att de inte insåg att det ”förbarmande” Jesus var bärare av var menat att i ett ständigt flöde skulle föras vidare. Hur kunde de vara fast i föreställningen att de som löftesfolk skulle sätta upp murar mellan sig och andra? Obegripligt!

Han skulle bara veta att det som skedde då har fortsatt i en serie av upprepningar ända in i nutid. Människor har tagit emot, låt oss kalla det Jesu ”förbarmande”, och blivit utom sig av lycka. Tänk, har den nyomvände sagt, att jag fått del av förlåtelse och upprättelse. Tänk att jag är accepterad och älskad som den jag är. Skulden, orenheten, det onda uppsåtet, misstänksamheten, är som bortblåst. Jesus har tagit det till sig och bytt ut det mot en obeskrivlig kärlek som bara sköljer över mig.

Till att börja med var det solklart för de nyomvända att det ”förbarmande” de som troende fått del av skulle föras vidare. De förstod intuitivt att den ”utvaldhet” som bibeln så ofta talar om och som krönts i Jesu framträdande är en utvaldhet i rörelse, att dess mening var att föras vidare till ständigt nya utvalda. Deras upplevelse av Jesus gjorde det självklart att tänka så.

Men icke! Snart nog såg de omvända utvaldheten som ett privilegium. Jag är inte som andra. Jag är nummer ett, du är nummer två. Jag är frälst, du är ofrälst.

Åter till Paulus. Vad är egentligen meningen, frågade han sig. Hur kunde det komma sig att hans eget folk missade Jesus? Han försökte sig på den ena förklaringen efter det andra. Till sist kom han fram till att Israel, det utvalda folket, en dag skulle fatta utvaldhetens mening och hylla Jesus som sin frälsare. Han tänkte sig till och med att Gud hade lagt mening i judarnas avvisande av Jesus. Kort uttryckt hade judarnas avvisande lett till hedningarnas möjlighet.

Kan vi säga detsamma? Att de kristnas förvanskning av evangeliet, lett till att ständigt nya människor fått chansen. Jag vet inte. För egen del ser jag bara ont i det som skett. En fruktansvärd sekularisering har blivit resultatet. Människor dyrkar sig själv, inte Gud.

Men i en mening tror jag som Paulus. Jag är övertygad om att Gud inte tappat taget. Hans avsikter må tyckas fördolda men de finns ändå där. Med inre lycka stämmer jag in i Paulus slutord när han brottats färdigt med det för honom obegripliga.

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33–36)