(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 122 Metafysik eller trossprång)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juli  2016

Alla berättar av sig själva om vad vårt besök hos er ledde till, hur ni vände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden (Paulus första brev till Thessalonike kap 1 v

Avståndet är stort mellan då och nu. Människans bild av verkligheten förändras kontinuerligt utifrån ny kunskap och nya erfarenheter. Paulus tänkte väsentligen annorlunda än vi. Ändå finns det anledning att lyssna på honom. Versen ovan är ett exempel på detta.

Paulus utgår från att det inte finns något tomrum. Tror man inte på det ena tror man på det andra, är man inte förankrad i det ena så är man fast i något annat. För Paulus var alternativen Gud eller avgud.

Så är det naturligtvis, utan trosförankringar kan man inte leva. Det vore som att försöka köra bil utan bensin. Frågan är inte om man tror, utan vad man tror på.

Paulus är alldeles övertygad. Den sanne Guden skall man tro på, allt annat leder fel. I det första kapitlet i sitt första brev till Thessalonike preciserar han vad han menar med denna tro. I sina inledningsord utgår han från att kännetecknet är att leva ”i Gud fadern och Herren Jesus Kristus”.

För Paulus är således det enda rätta att leva i Gud, d v s bestämd över att tillvaron inte vilar på slump utan på en personlig Gud. Det problematiska för oss idag är här att Gud ses som personlig. Ny kunskap, inte minst utvecklingsläran med Darwin, har visserligen inte gjort det svårare att tro på Gud, däremot att tro på en personlig Gud. Tanken att utveckling beror av att den ene lever på den andres bekostnad och att i slutändan enbart den starkaste överlever, är svår att vederlägga. Däremot påverkar inte utvecklingsläran Gudstron i sig. Skulle allt bero av slump, knappast!

Desto viktigare blir i detta läge den andra delen i inledningsordens att leva ” i Gud fadern och herren Jesus Kristus”. Som jag bedömer det beror trons renässans på huruvida livet i ”herren Jesus Kristus” förverkligas i ord och ”med kraft och helig ande” (1 Thess 1 5).

Vad står då detta för? Kort uttryckt, att evangeliet kommer till sin rätt. Evangeliet är budskapet om försoning, en försoning som bygger på att en gjorde vad andra inte förmådde och till detta delade med sig av gudomlig kraft. Allt i syfte att återupprätta mänsklig gemenskap och förbindelse med Gud. På köpet följer en ”trots allt”-tro som gör att t o m en Kristustroende darwinist av idag kan prisa Gud som sin Fader. Denne ende som gjorde och dessutom delade med sig heter Jesus Kristus.

När det begav sig innebar tron på Jesus Kristus Andeuppfyllelse , inre kraft och förväntan att Jesus skulle komma tillbaka och inom några få år återupprätta riket.

Men återkomsten lät vänta på sig och tungomålstalet tystnade. Men saken bestod; fortfarande idag är kännetecknet på en levande kristen en obändig tro på förlåtelse och på en upprättelse som inte vilar i egen kraft utan ytterst i en ställföreträdande försoningsgärning. Om kraften idag mindre vilar i yttre manifestationer så blir den desto mera påtaglig i en kristens försonliga sinnelag.

På Paulus tid talade man gärna om den kommande vreden. (1 Thess 1:10). Bakom låg övertygelsen att de onda skulle straffas och rättfärdighet upprättas. Med dagens utgångspunkter ser vi detta på ett väsentligen annorlunda sätt, eller åtminstone uttrycker vi oss annorlunda. Vi talar ogärna om Gud som bestämt syndiga människor att ”bli offer för vreden” (1 Thess 5:9), desto hellre om Gud som den rättvise domaren och allra helst om Gud som i Kristus åstadkommer försoning och upprättelse.