(Se även ”Med mina glasögon”, 124 Anknyta eller tänka om)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2016

10Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, … (Paulus första brev till Korinthierna kap 3 v 10-12)

När jag är lagom upprörd släpper jag garden och säger min innersta mening. När jag däremot blir arg vräker jag ur mig dumheter som jag sen får skämmas för. Jag föreställer mig att det som är giltigt för mig också gällde Paulus. Det tyder hans två brev till Korinthierna på. I första Korinthierbrevet är han lagom upprörd, i det andra är han stundom på gränsen till det andra mindre fördelaktiga slaget, något man måste ta hänsyn till vid läsningen.

Paulus upprördhet beror av att det finns tendenser till sprickbildning i församlingen. En del håller sig till den kristne juden Apollos, andra till Paulus och åter andra till Kefas läser vi i det första kapitlet i första Korinthierbrevet.(1 Kor 1:12).

I första Korinthierbrevet är det dock ingen fara på taket. Enheten är inte hotad. Både den ena och den andra grupperingen är eniga om att grunden är Jesus Kristus. Det betyder att församlingen bekänner sig till Jesus Kristus som i sin tur tillhör Gud. Detta uttrycker Paulus i följande ord. ”Men ni tillhör Kristus och Kristus tillhör Gud” (1 Kor 3:23).

Det är annat ljud i skällan i det andra brevet. Där bekänner Paulus att han talar som en ”dåre” och i sin upprördhet ”skryter” över att hans Kristuslidanden vida överstiger alla andras. (2 Kor 11:16-29).

Lagom upprörd blir det däremot väl avvägda sanningar som Paulus presterar. I det här fallet påstår Paulus generöst att man kan uttrycka sig på det ena eller andra sättet om Jesus och att man kan brodera ut sitt tal och sina ceremonier högtidligt eller enkelt. Det spelar mindre roll hur man gör. Huvudsaken att grunden är Kristus och att förbindelsen med Gud får gå genom Kristus.

Utanverken spelar alltså mindre roll. Här är Paulus generös. Det inre däremot är han ytterst noga med. Det få inte råda någon tvekan om att Kristi kors är det centrala, att det är på Kristi försoningsverk allt bygger. Försoningsverket är dessutom ett verk åstadkommit av Gud. Ja, allt gott kommer från Gud. Tron är inget man själv åstadkommer. Den är en Guds gåva som vi får ta emot och ta vara på. Att vara en kristen är för Paulus och för all genuin kristendom en gåva som vi brukar, ingenting som vi tar oss och äger för att stoltsera med.

Jag kan här inte låta bli att nämna ytterligare ett tillfälle då Paulus är lagom upprörd och därigenom inspireras att säga ut sanningen utan krusiduller. Det är i Galaterbrevet. Vad som här upprör Paulus är att församlingarna börjat glömma Jesus och fallit tillbaka i lagiskhet. I det läget duger det inte för Paulus att säga att kvinnan skall tiga i församlingen som han gjorde i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 14:28). Nu dundrar han ut sanningen oförblommerat; ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.