(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 126 Vad ligger bakom?)

Bibelstudium i Vivalla den 3 aug 2016

3Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: ”Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: 4Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. 5Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – 6och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.” (2 Moseboken kap 19 versarna 3-6)

Israel är Guds dyrbara egendom, utvalt framför alla andra folk, läser vi. Sånt tal åstadkommer att vissa skakar på huvudet, andra tar till sig och ordnar turistresor till det heliga landet som vore det pilgrimsfärder till Mecka. Att ett barn skall särbehandlas inser däremot både de som skakar på huvudet och de som ordnar pilgrimsresor. Det behöver dom.

I texten ovan ger Gud sin kärleksförklaring till sitt utvalda folk. Med lite fantasi låter det som om Gud talade till sina barnbarn. Allt ger han dem; företräde, möjligheter och framför allt, sitt eget hjärta.

Så till tolkningen av denna extrema form av utvaldhet och kärlek. Vi gör det som vanligt med Jesus för ögonen. Närmare bestämt riktar vi blicken på ett tillfälle när denne kritiserar fariséerna och saducéerna. ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon”, låter Jesus dessa säga. På det replikerar Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. (Joh 8:33) Alltså; ingen ingen dispens därför att man tillhör de utvalda.

Många har tyckt som Jesus. Bland annat Johannes döparen. Denne utbrister vid ett tillfälle: Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. (Matteus 3:9)

Enligt Jesus och Johannes döparen hade de utvalda missbrukat sin av Gud givna utvaldhet. På något annat sätt kan inte deras yttranden förstås. Utvaldheten var det förvisso inget fel på, däremot sättet att utöva den. Utvaldheten hade för dem förvandlats från nåd till privilegium. De förutsatte och krävde som utvalda särställning och hade inte förstått att med gåvan följer ansvar. Närmare bestämt ansvar för att föra utvaldheten vidare till sin omgivning. Det är nämligen så utvaldheten skall förstås. Den skall inte enbart avnjutas, den skall mer än annat föras vidare. Med den bibliska utvaldheten är det nämligen så att den är en aldrig avstannande rörelse riktad utåt. Slutmålet är hela världens utvaldhet.

Men stopp, vem har lärt dig att dra så stor växlar på två enstaka uttalanden? Har du verkligen täckning för att utvaldhetens mening skall förstås så?

Bibelord har jag kanske svårt att uppbringa. Men jag har ett exempel att anföra som heter duga, exemplet Jesus Kristus. Han den mer än andra utvalde, använde sin utvaldhet för att ge denna vidare. Hela hans gärning kan sammanfattas i detta enda, ge vidare.

Paulus insåg detta tydligare än andra i sin samtid och genom honom fördes det vidare till en hel kristenhet. Detta förhoppningsvis för all framtid. Jag citerar här Paulus allra mest radikala yttrande i frågan. Han skriver:

Ni skall alltså veta att de som tror, de är söner till Abraham (Gal 3:7)

Märk väl, inte heller Paulus förnekar utväljelsen. Han ägnar hela tre kapitel i Romarbrevet (kap 9-11) åt att hävda Israels särställning. För Paulus var den springande punkten tron. Tron utgår från Gud, går vidare till Guds utvalda folk, varibland Jesus var den främste, för att sedan i sin tur föras ut i allt vidare cirklar. Utvaldhet som ett privilegium som per definition gällde vissa men inte andra, var för honom en styggelse.