(Se även ”Med mina glasögon”, 129 Dra isär i vällovligt syfte)

Bibelstudium i Vivalla den 24 augusti 2016

1Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom…5Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt…8Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen…10Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

 (Citaten hämtade från det trettonde kapitlet i Paulus brev till romarna.)

När ni läser ovanstående hoppas jag ni märker hur det ena spänner mot det andra. Å ena sidan, och det i ett och samma kapitel, överheten som de kristna i Rom skall lyda, å den andra nästan som de skall älska. Till råga på allt; all överhet skall lydas och alla medmänniskor. Men, lyder invändningen, tänk om överheten är ond, skall vi trots det lyda den? Hur blir det då med kärleken? Tar inte den stryk bland människor som tvingas böja rygg för andra? Och vad skall man välja, lydnad eller kärlek när det ena svär mot det andra.

Lite mera förståeliga blir Paulus maningar när bibelläsaren betänker att Romarbrevet är en personlig hälsning, ingen renodlad läroskrift. Dessutom en personlig hälsning i ett bestämt sammanhang. Och att Paulus i detta sammanhang bedömde att lydnad mot överheten var det rätta, inte social revolution, var förmodligen klokt. I stället skulle de kristna satsa på inbördes kärlek. Men påståendet att det inte finns någon ”överhet som inte är av Gud” är ändå magstarkt.

Skall vi vara ärliga står trots allt lydnad mot överheten mot kärlek till medmänniskan och vi tvingas välja. Det valet är lätt; kärleken måste gå före vördnad för en orättfärdig överhet. Kärleken är nämligen, påstår Paulus helt korrekt, lagen i dess fullhet. Och då inte vilken lag som helst utan den fullkomliga lagen, tio Guds bud eller kanske än tydligare den lag som är sprungen ur Jesu hjärta.

I dag hörs ofta och då särskilt på pridefestivalerna slagordet ”all kärlek är bra kärlek”. Syftet är vällovligt, man vill med dessa ord markera att de homosexuellas kärlek är äkta. I andra sammanhang är slagordet mer tveksamt. Det för mig tydligaste exemplet är när otrohet legitimeras med hänvisning till den oemotståndliga kärleken. Här korrigerar Paulus med orden ”kärleken vållar inte din nästa något ont”. Med detta uttryck visar Paulus att han förstått kärlekens väsen. Dess väsen är att förena och bygga   upp, inte att riva isär och skapa sorg, bitterhet och hat.

Åter till utgångspunkten, när det ena spänner mot det andra i den Heliga Skrift. Hur hantera detta? Ett är redan sagt och det är att bibeln långa stycken återspeglar verkliga situationer och skall förstås utifrån detta. Detta faktum upplöser många motsägelser. Det andra är att vi kristna oavsett var vi befinner oss i läsningen måste låta bibeln i sin helhet äga ett centrum och sedan i slutskedet förstå den utifrån detta. Detta centrum är treledat och kan uttryckas i följande ord; Gud, Guds kärlek och Guds frälsningsvilja i Kristus.