(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  130 Vad segrarna förtiger.)

Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2016

 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Paulus brev till filipperna kap 2)

 Sinnelaget är utgångspunkten, inte tron på det övernaturliga. Tvärtemot alltså vad de flesta föreställer sig. Först i andra skedet kommer det övernaturliga i form av bekännelsen till en Jesus som avstod det gudomliga för människans skull. Eller med Paulus sätt att uttrycka det; han gjorde sig ”ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”.

Först alltså ta till sig sanningen om det ödmjuka sinnelaget som det högsta av värden. Det betyder att bestämma sig för att det som betyder något är vägen nedåt, inte vägen uppåt. Att stå till tjänst är viktigare än att tjänas. Att ge ut viktigare än att ta för sig.

Samarbetsgenen och omsorgsgenen får med andra ord mycket att göra, medan självhävdelsegenen ställs i skamvrån.

Alla som försökt sig på denna ödmjukhetens livshållning vet hur svår det är att lyckas. Mycket svårare än att hörsamma maningar om att stå på sig, hävda sin rätt, ta för sig. Det är som vore ödmjukhet och tjänande mot naturens ordning. Och är det kanske också om man får tro Darwin och hans survival of the fittest.

Ju allvarligare och ju mera samvetsgrant en människa tar upp kampen mot självhävdelselustan desto säkrare kan man vara om resultatet. Katastrofen är nämligen oundviklig på alla plan. Konsekvent och helhjärtad ödmjukhet är nämligen en katastrofal livshållning i såväl samhälle som privatliv. Den duger, ja är t o m utmärkt, att ta till vid speciella behjärtansvärda tillfällen, men den håller inte som en konsekvent genomförd livshållning.

Sinnelaget först, sen tron på det övernaturliga har jag påstått. Det betyder att tron på det övernaturliga inte har sin plats innan katastrofen, utan efter den. Det övernaturliga som handlar om att Jesus är av Gud, att det var Gud som i Jesus gav sig själv för oss, är något för kapsejsade människor att höra.

Det nya livet är nämligen ett liv i Kristus, inte ett liv i övermänsklig anspänning att försöka nå det man märkt att man inte förmår. Nog innebär det nya livet i Kristus att man gör sitt bästa. I Filipperbrevets fortsättning manar Paulus de kristna: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”. Men han tillägger; Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärningar förverkligar hans syfte” (Fil 2: 12 ff)

Det paradoxala i kristen tro är just detta att arbete är förutsättningen, men att det i slutändan ändå är Gud som ser till att det blir gjort.