(Se även nytt inlägga”Med mina glasögon”, 131 Ändå ändan bak)

Bibelstudium i Vivalla den 7 september 2016

32Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. 33Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. 34Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman 35och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov. (Apostlagärningarna kap 4)

I Apostlagärningarna kapitel 4 återfinner vi den kristna motsvarigheten till det Kommunistiska manifestet. Alla hade allt gemensamt och åt var och en gavs efter hans behov, står det. Men den fulländande församlingsgemenskapen med allt gemensamt höll inte. Redan den text som följer visar hur allt kraschade. Då var det Ananias och Sapheira som bröt löftet om allt gemensamt. De lade i tysthet undan en del av sitt för eget bruk, men blev avslöjade. På kuppen dog de, straffade av Gud, står det vidare i texten.

Må vara hur som helst med egendomsgemenskapen i den första kristna församlingen i Jerusalem. Den kanske var en önskedröm redan från början, något som aldrig någonsin blev förverkligat mer än i tanken. Men som ideal är texten betydelsefull. Den visar på en av många konsekvenser av att alla är ett i Kristus.

Själva får vi sträva på med textens idealbild för ögonen. För egen del är jag inte säker på att texten om ”Allt gemensamt” skall leda mig till att dela ut pengar till mina kristna medsyskon. Det vore inte bra vare sig för dem eller mig. I mitt fall finns det andra vägar att visa samhörighet. Att dela med mig av tid, att lyssna även på dem med andra intressen än mina, att hjälpa till med sånt andra inte klarar av, har blivit min väg.

Det faktum att egendomsgemenskap enbart är en bland flera vägar att nå den eftersträvade kristna gemenskapen får inte leda oss bort från tanken på egendomsgemenskap. I grunden borde vi ha lätt att förverkliga tanken på ett gemensamt ägande. Som kristna äger vi ju egentligen ingenting. Vi är ju inget annat än förvaltare av något som i slutändan tillhör Gud. En allvarligt sinnad kristen, med blick både för Guds herravälde och Kristi kärlek, lär inte bli fullblodskapitalist. Att ruva på eget är ingenting för en kristen.

En text som denna om egendomsgemenskapen lär inte leda till andlig högfärd. Solidaritet och samverkan är inte enbart ett kristet signum. Det lär oss all erfarenhet. Många är de som ställer upp i kamp för ett samhälle utan fattiga och rika, höga och låga, och utan privilegierade och nonchalerade.

Ett har vi kristna förstås som ingen annan äger. Vi har Kristus, fullkomningen personifierad. Helt igenom levde vår Mästare för att lyfta upp andra. Korset är det yttersta beviset på hans kärlek.

Med Jesus Kristus för ögonen har jag svårt att förstå att den kristna tron idag gjort sitt. Annars är det ju lätt att tänka sig detta i vår tvivelsjuka värld. Och jag kan inte låta bli att tycka att kommunisterna borde tänka som jag. Hur skall de utan en sådan som Jesus Kristus för ögonen bli kvitt tendenser till sånt som lockade Ananias och Sapheira att leva dubbelliv.