Bibelstudium i Vivalla den 14 september 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 132 Kultur fördjupar demokratin)

Bibelstudium i Vivalla den 14 september 2016

17Andra var sjuka för sina synders skull och fick lida för sina brott. 18De ville inte se åt någon föda och närmade sig dödens portar. 19Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem ur deras trångmål. 20Han gav en befallning och botade dem och räddade dem från graven (Från psalm 107 i Psaltaren)

När den här lovsången sjöngs första gången gick det en rak linje mellan synd och död. Ett fåtal, bland dem Jesus, insåg att detta nog kunde vara sanning men långt ifrån hela sanningen. Psalmisten tillhörde inte dessa; sjuk var man för sina synders skull, det visste han. I övrigt står psalmisten på stabil grund. Människor i trångmål och nöd hade blivit kvitt det onda som drabbat dem och prisade Gud för detta. Det var Gud som hade botat dem och räddat dem från graven. Och psalmisten gör psalm av de räddades lovsång. Det kan inte vara bättre.

Frågan är om vi kan göra som Psalmisten. Detta är nämligen långt ifrån säkert. Tidsandan står hindrande i vägen.

Tidsandan har lärt oss att bortse från Gud. Gud är onödig som förklaringsgrund. Honom får du ha för dig själv. Det budskapet har trummats ut i mer än två hundra år nu. Detta om jag låter talet om Gud som onöda inledas med 1789 års franska revolution. Tro mig, den revolutionen gick som en chockvåg genom hela Europa, även Sverige var påverkat. Från och med nu var det inte Gud som ägde rättigheterna, det var människorna själva. Redan 1789 slogs detta fast i den franska deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I Nordamerika fick deklarationen heta Bill of Rights.

Det är nog bra med mänskliga rättigheter. Mycket gott har åstadkommits på dessa rättigheters grund. Men tyvärr har de flesta glömt bort att mänskliga rättigheter alltid är delegerade. Rättigheterna är något vi fått, inte något som vi äger i oss själva.

Det är med rättigheterna som det är med livet. Livet är oss givet. Det förvaltar vi, förfogar inte fritt över det.

Livet som gåva och rättigheterna som ett förtroendeuppdrag, så skulle en från döden uppväckt psalmist i dag formulera sig. När det onda drabbar dig, när sjukdomen slår till, eller orättvisan grinar dig i ansikten och du sen blir kvitt ditt onda, då kan du utropa; tack gode Gud. Ytterst är det dig jag har att tacka för att jag blivit kvitt min nöd. Så borde vi idag uttrycka oss om vi tänkte som den uppståndne psalmisten. Och den uppväckte psalmisten skulle å sin sida göra sång av det. Härliga nya psalmer skulle psalmisten författa.

Baksidan av den modernitet som inleddes redan på 1700-talet är att vi skurit av vår förbindelse med Gud. Inte alla har förstås gjort det. Fortfarande finns det människor i vårt gudlösa västerland som tror på Gud, marginaliserade människor framför allt. För dem är Gud mirakelguden, en Gud som griper in på sätt som vi ser och förstår. Gud blir en av oss, bara så mycket större.

Den guden tror inte jag på. Nog gör Gud fortfarande under, men han låter sig inte infångas och begripas i dessa under. För mig är Gud i långa stycken en gåta. Men jag kan inte bortse från att livet är en gåva och att gåvan måste han en givare. Den givaren kallar jag Gud. Och denne Gud tackar jag för livet och mer än annat för det liv jag återvinner efter sjukdom och nöd.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s