(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 133 En enda tillåten sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 21 sept 2016

(för) Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. (Paulus 1 brev till Timotheos ,kapitel 6 v 7 f )

För mig står det klart att dessa två versar är ett gudsord, dessutom ett ord med specifik adress. Det är dessutom viktigt att rätt personer lyssnar. Lyssnar de som skall lyssna, blir ordet till välsignelse, tar däremot fel personer till sig, blir den ena villan värre än den andra. De som skall lyssna är människor som sagt ja till Gud. Vad dessa behöver höra är sanningen om alltings intighet. Tomhänta har vi kommit till världen och tomhänta skall vi lämna den. Ingenting betyder egentligen något; det du äger har du fått och det till låns. En dag skall allt tas ifrån dig.

Detta behöver alltså troende människor höra. Varför? Inte främst därför att talet om tomheten otvivelaktigt är sant. Vi behöver höra och ta till oss därför att detta tal skapar förutsättningar för att lägga människans värde på rätt nivå. Människovärdet är inte något vi äger i oss själva, det är ingen kvalité vi kan berömma oss av. Vårt värde ligger i att Gud håller oss för att vara något värda, ja i slutändan att Gud älskar oss.

Att vara kristen är att veta sig älskad med en kärlek som är oberoende av förtjänst. I vetskapen om att vara älskad för den jag är behöver jag inte hävda mig, behöver jag inte samla förtjänster på hög, behöver jag inte trygga mig med rikedomar. Så kan man kort och gott sammanfatta dagens text.

Däremot, för att fortsätta utläggningen, kan jag mycket väl äga mycket. Men förutsättningen för allt ägande är att veta sig vara förvaltare. Jag kan t o m älska mina pengar och ändå leva rätt. Förutsättningen är, för att uttrycka mig med min hustrus syster ord, att pengarna är mina tjänare, inte mina herrar.

Att vara tomhänt på sätt som Paulus i textordet ovan påminner oss, är t o m själva förutsättningen för ett liv som kristen. Allt skall nämligen Gud ha, först när han äger allt, kan han forma oss efter sin vilja. Egen tomhet är förutsättning för det vi kristna kallar barnaskap.

     Orden tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi går ut den, är därför för oss som håller oss till Gud, glädjeord. För den som ingen Gud har, är de däremot fasansfulla.

Dessa ord i sin ofrånkomliga sanning får nämligen en tänkande människa som kapat bort Gud ur sitt medvetande att frukta att den idag så självklara grundvalen, ”människans oändliga värde” vilar på önsketänkande. Ja att alla höga ideal som vi idag stoltserar med, allt tal som spränger tid och rum, kanske inte har någon verklighetsförankring utan är fantasiskapelser. Därför vill den gudlöse inte höra sanningen om tomheten. Hon fruktar nämligen, ja vet innerst inne, att orden är sanna.

I sin tur leder denna vetskap om alltings intighet och tomhet till att den gudlöse med alla medel måste värja sig mot tomheten och betydelselösheten. Livet blir ett enda långt samlande på sånt som ger henne värde. Självhävdelse blir i den processen ett måste. I slutändan är hon beredd att trampa på andra för att upphöja sig själv.