Bibelstudium i Vivalla den 12 oktober 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 136 Insikt mer än kunskap)

Bibelstudium i Vivalla den 12 oktober 2016

Psalm 68

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen!

Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare,

Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka,

men upprorsmännen får bo i öknen.

 

29Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss

30från ditt tempel i Jerusalem! Till dig kommer kungar med gåvor.

31Kväs odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar [—].

Skingra de folk som vill krig!

     När psalm 68 skrevs vet ingen. Bara att det skedde under gammaltestamentlig tid. Situationen anar man. Kanske ingick den i något slags folklig lovsångsprocession till Guds ära.?!

Innehållet i lovsången är klassisk. De passager som jag återgett ovan är fortfarande på de troendes läppar. Vi som tror jublar fortfarande över en Gud som ”rider på molnen”, det betyder en Gud som för oss är ouppnåelig i sin höghet och oåtkomlig i sin vishet. Samtidigt vet vi inom oss att denne Gud är de ”faderlösas fader och änkornas försvarare”. Vi vet att han ger ”de ensamma ett hem” och ”de fångna frihet och lycka”. Välfärdssamhället i all ära och med bibehållen beundran för alla oegennyttiga människors insatser är det ändå ytterst Gud som vi prisar för allt gott som sker. För oss som tror är det nämligen en självklarhet att det är Gud som till goda människor gett både kraft och förmåga. I oss själva äger vi som människor ingenting, allt är en Guds gåva. Vi förvaltar, äger inte.

Trons tacksamhet till Gud berör för oss alla de livets områden vi kommer i kontakt med och berörs av. Inte minst i våra relationer till varandra räknar vi med Gud. Av Jesus har i lärt oss att t o m se Gud i våra medmänniskor.

Verkligheten har emellertid också en annan sida. Och här är vi som tror sårbara, i själva verket sårbarare än alla andra som lämnat Gudstron bakom sig. Sånt sker nämligen som inte får ske. Allt slås sönder mitt för våra ögon. Goda drabbas liksom onda. Barn som inget ont gjort får lida. Kriget mejar ner människor utan urskillning. Och Gud tiger.

Den gudlöse får sin otro bekräftad och rycker på axlarna. Det finns ingen Gud, bara villkor att parera så gott som det sig göra låter. Carpe diem, fånga dagen så länge som du äger den.

Men vi som tror rycker inte på axlarna. Vi säger inte carpe diem. Istället tiger vi både inför varandra och inför otrons människor som frågar; var finns nu er Gud.

Inför Gud tiger vi däremot inte. I våra böner ropar vi med psalmisten; ”Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss”., ”skingra de folk som vill krig”!” Visserligen omformulerar vi psalmistens primitiva”Kväs odjuret i vassen, tjurhopar och folkens kalvar” (kalvar, förmodligen ledare), men i sak stämmer vi in i dennes rop på Guds hjälp.

Vår enda tröst är Jesus. På korset ropade Jesus i ångest och smärta ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, när sanningen var att korset var första delen i Jesu upphöjelse.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s