Bibelstudium i Vivalla den 19 oktober 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 137 Kulturimperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 19 oktober 2016

Fäderna skall inte straffas med döden för barnens skull och inte barnen för fädernas skull. Var och en skall dö för sitt eget brott. (5 Moseboken kap 24 vers 16)

Du skall inte tillbe dem (bl a gudabilder) eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. (2 Moseboken kap 20 versarna 5 och 6)

Ovan två utsnitt från bibeln, det första från 5 Moseboken ingående i dennes ”långtal” i öknen till Israels barn. Talet är naturligtvis fingerat. Det återger viktiga religiösa traditioner med bestående betydelse både för judendom och kristendom. Det andra är hämtat från 2 Moseboken och ingår i kapitlet om tio Guds bud.

Det första citatet slår fast att var och en skall straffas för sina egna gärningar, inte för fädernas. Det andra att det finns något som heter kollektiv skuld som följer ett folk från generation till generation.

Det ena bibelordet svär alltså mot det andra. För den som vill är det naturligtvis möjligt att harmonisera utsagorna. Jag tillhör inte dem. Istället ser jag på motsättningen mellan det ena och det andra som exempel på hur lag fungerar.

Lag är aldrig något isolerat har jag funnit. Lagen är aldrig källan vare sig till det goda eller det onda. Lagen är istället en beroende storhet. Den slår fast något som någon eller något håller för heligt och rätt. Åtminstone är det så med grundlagarna.

I de bibliska lagarna är Gud den påstådda grunden, i våra folkets vilja. Folkets vilja i sin tur är förhoppningsvis förankrad i det vi tycker vara rätt, t o m absolut rätt.

I textutsnitten ovan handskas vi med av Gud inspirerad lag. Eller rättare med lag som är av Gud inspirerad enligt samtidens gudstro och ideal. Eftersom det är så kan den ena lagen i bibeln skava mot den andra. Exempel på detta har vi ovan. Texten från 5 Moseboken visar att israeliterna vid en viss tidpunkt förstod att var och en skall dömas för sina egna gärningar, inte för andras. Den tanken kom i den israelitiska traditionen att bäras vidare in i Jesu tid. För Jesus var det en självklarhet att man inte skall döma någon för vad en annan gjort. Den andra texten hade inte kommit fram till den insikten. Den var kvar i det gamla att kollektivet hade skulden, inte främst individen. De som formulerat den texten tycktes anse att individen inte bara var sig själv utan främst en del i ett kollektiv. Det ligger naturligtvis mycket i det. Men synsättet i fråga leder ofta till den djupaste orättfärdighet.

Observera dock att det andra textexemplet, det från 2 Moseboken i sig rymmer den mest fulländade av lagar, tio Guds bud. Med budet från 5 Moseboken är det däremot så att den i sin omgivning hyser lagar som idag är fullkomligt främmande för oss.

Hur tänka i denna kvistiga problematik? Jag själv vet mycket väl min egen hållning. Den lag som för mig är gudomlig vilar på evangeliet. På den grunden är lagen både flexibel och fast. Detta av den enkla anledningen att vår frälsare både var fast och flexibel. Fast i grundhållningen; du skall älska Gud av hela ditt hjärta, slog Jesus fast. Men det kan du inte göra om du inte också älskar din medmänniska. Flexibel i tillämpningen beroende på omständighet och situation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s