(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 138 Bilden av sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 26 oktober

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. (Evangelium enl Johannes kap 15 v

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. (Evangelium enligt Johannes kap 16 v

Ovan är det Jesus som talar till sina lärjungar. Det gör han med evangelisten Johannes sätt att uttrycka sig. Observera att det också finns andra återgivningar av Jesu ord inom Nya testamentets pärmar. Matteus har ett sätt att återge Jesu ord, Lukas ett annat, Paulus ytterligare ett för att nämna de

Själv utgår jag gärna från Johannes och sen anpassar jag bilden av Jesus och tron utifrån honom. Dock inte alltid. Vid behov tar jag till någon av de övriga, gärna Paulus. Men Johannes är min specielle favorit för att få grepp om trons liv och

Det är Johannes som lärt mig att tron är liv och skall förmedla liv, kärlekens liv. Först som liv blir tron det den är menad att vara, Guds röst i mitt inre. Utan liv stelnar tron till och förvandlas till en åskådning lämplig att hysa men också att förfäkta, t o m kriga

Bönen, som Johannes förstår den, är en del av tron, d v s en del av livet i Guds och Jesu närhet.

Bön förstådd på Johannes vis är förpliktande. Den förutsätter att jag är sann mot mig själv, sann i min självbekännelse, sann i min längtan att verkligen komma Jesus nära. Det betyder inte att jag därför är ren och utan skuld. Tvärtom, jag ber för att bli befriad från min skuld och som befriad få uppfyllas av Jesu kärlek. Skuldfri skall jag inte vara, däremot överlåten. Reservationer och dolda områden får inte

Mot den bakgrunden kommer den fullständiga bönen utan undantag att ha två sidor. Den består å ena sidan av kamp å den andra av välsignelse. Kampen skiftar beroende på person, välsignelsen är en och densamma. Gud uppfyller den bedjandes själ och välsignar henne.

Kamp och välsignelse, men i olika proportioner och inte nödvändigtvis vid samma tillfällen. I den offentliga bönen blir det mest välsignelse, i den enskilda till stor del kamp. Den kampen är självrannsakande. Mitt ställs mot andras; mina reaktioner, mina tankar, mina förbehåll, mina känslor gentemot andra, prövar jag inför mig själv och lägger sedan fram dem inför Jesus. Det ena efter det andra tas med i min rannsakning för att i samma andetag läggas fram inför Jesus i bön till Gud.

Det måste får göra ont i bönekampen, ont därför att jag skall omformas efter Jesu modell. Omformas , inte likriktas, eftersom omformningen ger liv, medan likriktningen innebär död om så Jesus är förebilden.

Den kristnes bönekamp är märklig, det är för den delen även den yttre livskampen. Det är som jag kämpade på egen hand. Men s är det inte. Väl igenom märker jag att det nog var sant att jag kämpade för att finna Gud, men att det ändå ytterst var Gud som åstadkom segern. Eller som Paulus säger; arbeta med fruktan och bävan på er frälsning…Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. (Fil 2:12: f)

Slutligen löftet om bönhörelsen i bibelordet ovan. Uppfyllelsen brukar ske när bönekampen är över och jag befinner mig i samklang med min Herre och Gud.