(Se även ”Med mina glasögon”, 139 Sympati- och antipatigenerna)

Bibelstudium i Vivalla den 2 november 2016

Vi har alla blivit som något orent, en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet. Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort oss.Ingen åkallar ditt namn,ingen vaknar upp och håller sig till dig. Du har dolt ditt ansikte för oss och utlämnat oss åt våra synder.Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre,minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk. (Profeten Jesaja 64:6-9)

Så värst mycket känner jag inte till om Jesaja kapitel 64. Nog är det som där står skrivet på femhundratalet före Kristus. Det är dessutom uppenbart att grundtexten på sina håll är förstörd. Slutet på vers fem är skadad och därför obegriplig. Men grundtankarna hänger jag med på. En av dem handlar om sambandet mellan synd och straff. Folkets olydnad och Guds straff följs åt.

I begriplig form framträder den tanken i texten ovan. Vår ogudaktighet, närmast likgiltighet, har sitt pris, förkunnar profeten. Vi blir utlämnade åt oss själva och får stå vårt kast. För oss blir det som om Gud inte funnes. Gör vi något illa så slår det tillbaka. Ingen Gud står skyddande i vägen. Och vad värre är, om hela samhället är likgiltigt för det som är rätt, får det svåra konsekvenser. Det onda utlöser ont, om inte genast så i sinom tid. Och detta onda drabbar alla och kan få förödande verkningar.

Sen något oväntat i texten; Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort, står det. Det betyder att profeten inte anser det normalt att människan vissnar som ett löv. Vissnandet har samband med synden, är en följd av synden, är inte något som tillhör det normala. Och jag som trodde att Paulus var ensam om den tanken. Som bekant förbinder denne i Rom 5 synden med döden och struntar i de gammaltestamentliga patriarkerna som mätta på år drog upp knäna och dog i stor frid.

Och slutligen följer reaktionen; profeten stiger fram som företrädare för alla likgiltiga som lever som om Gud inte fanns, och vädjar till Gud å allas vägnar. Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre, minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk.

Och jag frågar mig; är det inte så vi som tror också skall göra. Vi skall inte vända alla ogudaktiga och likgiltiga ryggen, inte ens hålla oss själva för speciella. I stället skall vi solidarisera oss med de många som ingen Gud har och ingen Gud behöver, och sen vädja till Gud och bedja om förbarmande. Kanske vi t o m skall gå så långt att vi med profeten Jesaja i slutorden av kapitlet frågande utropar; Kan du ändå vara overksam, Herre, skall du tiga och plåga oss så”. Jag känner igen tankegången från psalmerna 74 och 79 som är tillskrivna Asaf. Själv är jag inte främmande för att ta dessa ord i min mun.

Var det förresten inte i sak så Jesus gjorde när inte bara vädjade utan också offrade sig för oss, trots att han inte tycktes ha någon anledning att göra det.