Bibelstudium i Vivalla den 9 november 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 140 Tävlingsraseriet)

Bibelstudium i Vivalla den 9 november 2016

Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade. Dödens snaror omgav mig, dödsrikets fasor nådde mig, jag var i nöd och förtvivlan. Jag åkallade Herren: Herre, rädda mitt liv! (Psaltaren 116 v 1-4)

Det verkar som det inte hänt mycket med mentaliteten i Mellanöstern. I en urgammal psaltarpsalm prisar psalmisten Herren för att han bevarat honom. Allt blir Guds förtjänst. Utan Gud hade han varit död. Utan Guds förskoning hade dödens snaror nått honom. Samma tongångar hör vi idag från Irak. Säg den människa, kristen eller muslim, som hittills undgått att träffas av bomber eller kulor, som inte tackar Gud för att det värsta ännu inte hänt, att kriget kostat dem livet. Vi i det sekulariserade Europa kan inte upphöra att förvånas över deras ständiga lovprisande av Gud.

Jag menar inte att vi västerlänningar som genomgått upplysningens reningsbad skall försöka bli som de. Det är av flera skäl både felaktigt och olämpligt. Vår upplysning har fört mycket gott med sig. Västerländsk humanitet vill vi inte vara utan och den är en frukt inte minst av upplysningen.

Men i ett avseende har Mellanösterns folk bevarat något omistligt som vi förlorat. De har bevarat det för tillvaron grundläggande, att livet inte är en självklarhet utan en gåva. Existensen lägger de inte i egna händer utan i en givares som de kallar Gud.

Som jag förstår det är en kultur som förlorat insikten om givaren i längden dömd att gå under av sin egen självtillräcklighet. Detta oavsett alla de framsteg vi i väst nått både genom överlägset kunnande och genom förvärvad känsla för humanitet.

Att tillvaron vilar på en givare lär ingen kunna förneka. Kallar vi inte givaren Gud, brukar namnet vara naturen, evolutionen eller slumpen. Idag försöker många återupprätta givaren genom att ge hen namnet naturen. Vi skall vårda naturen, vi skall leva utifrån naturens villkor, vi skall äta det naturen ger osv. Som jag ser det är detta en god början.

Men för mig räcker inte detta. Jag sträcker mig mot en personlig givare, en etiskt/moraliskt kvalificerad givare. Jag tror mig också ha funnit en sådan i Jesus Kristus. Naturligtvis har detta skett via ett trossprång. Vem klarar sig utan sådana?

Med honom bakom ryggen kan jag kanske inte återupprepa psalmistens ord ordagrant. Det blir för enkelspårigt och ställer dessutom till svårlösta problem. Vad kommer det sig att jag är skonad och inte han eller hon? Varför alla dessa orättvisor om det finns en god givare som dessutom är Jesu Gud och Fader?

Jag tvingas ta små ord i min mun. Och någon världsförklaring vågar jag inte ge mig in på. Istället får jag nöja mig med att hålla mig fast vid det grundläggande, att själva livet förutsätter en givare. Och sen inte på några villkor ge upp tanken på att denna givare är förbunden med Jesus Kristus.

Med den utgångspunkten kan livet äga mening även när orättvisan rasar och slumpen tycks råda. Till och med i döden finns mening. Var det inte det Jesus visade?

Kvar står att den kultur som glömt tillvarons givare är dömd att gå under trots all sin förträfflighet. När människan blir tillvarons själva utgångspunkt har vi skapat den värsta av avgudar. Den avguden är människan själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s