(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  141 Genen oh memen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 november 2016

 7Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. 8Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. 9Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 13 v 7-9)

 Här är det Paulus som skriver till kristna i Korinth som han inte är riktigt överens med. Spänningen mellan Paulus och de kristna i Korinth märker man av i hela 2 Korinthierbrevet. Orden ovan är hämtade från avslutningskapitlet.

Paulus ber till Gud för dessa kristna, skriver han, inte för att visa sig ädelmodig och låtsas vara god, utan för att han verkligen vill deras väl.

Jag tar Paulus på orden och tror att han menar vad han säger. Dessutom är Paulus en bland många. Sådana personer gör gott mot andra utan att få något för det. Tvärtom blir de missförstådda och får kritik trots att de vill väl.

För några veckor sedan höll jag ett bibelstudium där texten var hämtad från profeten Jesaja. Jesaja vädjar där till Gud om förbarmande, han gör det som en i det folk som vänt sin Gud ryggen. Detta trots att han själv inget ont gjort och dessutom själv aldrig försummat att ge Gud äran.

Märker ni att de två texterna hör ihop. Paulus ville väl och bad till Gud för sina kritiker, trots att detta av korinthierna uppfattades som bevis på att han inte höll måttet. Och Jesaja tar på sig skuld för folkets skull, trots att han inget ont gjort.

Anar ni vartåt jag vill komma? Jag är ute efter att ge en delförklaring till det svåraste av allt, försoningens hemlighet. När den stora försoningen skedde var det Jesus som agerade för vår skull detta trots att han själv inte var indragen i vår skuld. Han ställde upp för oss trots att han egentligen inte hade med saken att göra. Vilka oss? Ursprungligen vilsna, i huvudsak judar, som hamnat utanför av eller utan eget förvållande, men som trots detta fått del av Jesu kärlek och upprättelse. Exekutorer var makten som inte vill ha med religiösa uppviglare typ Jesus att göra. Men bakom stod Gud som lät det onda ske, men i slutändan lät korsfästelsen bli försonande genom Jesu uppståndelse.

Själv är jag en människa på gott och ont. Men det har hänt att jag gjort det jag tyckt vara rätt, trots att jag då av många ansågs vara en svikare. När sånt sker är jag i lag med Paulus som hade det kämpigt med korinthierna, eller Jesaja som vädjade till Gud för religiöst likgiltiga trots att han själv inte tillhörde dessa. Framför allt är jag förenad med min frälsare som blev dödad för att han tyckte fel och solidariserade sig med fel personer.

Varför dra upp detta? Orsakerna är flera, varav en är att komma Jesu försoning lite närmare. En annan är att uppmuntra mig själv och andra att våga blamera oss för en god saks skull.

Sådana blamager bryter den orättfärdiga likriktningen i vårt samhälle. Alltför många jamsar med bara för att inte hamna utanför.