Bibelstudium i Vivalla den 21 december 2016

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  146 Populist, den liberala samhällets skällsord)

Bibelstudium i Vivalla den 21 december 2016

39Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; 40hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. 41När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. 42Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. (Evangelium enl Lukas kap 1 v 39-42)

Texten skildrar Marias besök hos sin gravida släkting Elisabeth och om hur Elisabeths barn sparkade till av fröjd i henne när hon hälsade på Maria.

Skulle det vara något, säger den som under ett långt liv vant sig vid att betrakta tillfälligheter som just tillfälligheter. Hur kan Lukas, bibelförfattaren, veta det, han var ju inte där, säger den som lärt sig att det oftast lönar sig att ta det mesta med en nypa salt.

Är du en av dessa två som luttrats av verkligheten och därför har svårt att falla för vittnesbörd om märkliga ting som tycks dig sakna verklighetsanknytning.

Jag själv är en av dem, något som jag ibland beklagar, ibland är tacksam för. Beklagar, därför att det hindrar mig från att känna hänförelse, är tacksam över därför att det på ett lyckosamt sätt styrt mitt sökande efter sanningen.

I dag är jag tacksam eftersom mina dubier har framhävt det bakomliggande motivet bakom Lukas berättelse om Marias möte med släktingen Elisabet, hon som snart skulle föda honom som gavs namnet Johannes döparen.

Det allra viktigaste var att Lukas med sin kortberättelse om Marias möte med Elisabet, syftade till att lyfta upp Jesus och ge honom den betydelse han i själva verket både hade och har.

Tänk nämligen om jag låtit mig drogas av allt det märkliga som berättas om Jesus. Dagens spark i Elisabeths mage är i det sammanhanget en småsak. Det ena undret efter det andra tillskrivs Jesus. Evangelierna är fullkomligt fullproppade av dessa under. För att inte tala om Apostlagärningarna. Den boken kan läsas som ett enda stort försök att bevisa det sanna i Jesu storhet. Och bevismaterialet är ständigt under, det ena märkvärdigare än det andra.

Tänk om jag fallit för allt detta. Då hade jag kanske missat att Jesus i slutändan blev ensam, alldeles ensam, berövad sin anhängare, berövad sin underkraft, berövad sin inre tillit till den Gud som tidigare alltid stått vid hans sida.

Då hade jag kanske missat det viktigaste av allt, att Jesus i sin egen utsatthet fortfarande höll fast vid sin samhörighet med de undflyende vännerna och framför allt stod fast vid tron på Gud. Ända in i döden stod han fast.

Men detta får inte missas. Missar jag Jesu utsatthet är det fara värt att jag gör som alla andra. När det går bra står jag på segrarnas sida. Jag ropar ”halleluja” när kyrkorna är fyllda med folk. Jag vittnar när underverken bekräftar min tro. Men jag tiger och i värsta fall flyr undan när konjunkturen inte längre blåser min övertygelse i ryggen.

Ändå är det i motgångens tid som prövningen sker inför Guds domstol liksom den skedde för Jesus en gång på Golgata kulle.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s