(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 147 Slagord är med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 28 december 2016 

Och han (Sonen Kristus), som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. (Okänd författare Hebreerbrevet kap 1 v 3)

När jag för tjugo år sedan gick med min nyfödda dotter i famnen så visste jag fortfarande ingenting om henne. Men jag hade tittat in i hennes nyuppslagna ögon och bandet fanns där. Det band som gjorde henne ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde. (Göran Greider i Dalademokraten 16 april 2015)

Det ena handlar om en bibelförfattare som upphöjer Kristus. Han slutar inte förrän han fört Kristus ända högst upp, ända in i den gudomliga sfären. Och väl där beskriver han Kristus som en återspegling av Guds härlighet. Med sitt blotta ord förmår denne Kristus utföra det som är Guds ensamrätt, att försona synder (rena oss från synden).

Det andra är ett vittnesbörd från en debattglad skribent med medmänsklighet som kännetecken. Också denne är måttlös. Låter den okände bibelförfattaren inte hejda sig förrän Kristus blir ett med Gud, stannar det för den debattglade skribenten inte förrän hans dotter ”blivit ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde”!

Både det ena och det andra är orimligheter, bortom all sans och allt vett. Vore detta allt som kan sägas i saken, är det ena tecken på religiöst godtycke, det andra på tal utan förankring i den rationalitet som annars är den moderna människans kännetecken.

Ändå förstår jag fullt ut den debattglade skribenten. Dennes måttlösa kärlek till sin dotter sprängde alla det sunda förnuftets gränser och förvandlade det nyfödda barnet till ett himlaväsen. Jag förstår eftersom jag känner som han. Och jag förmodar att min känsla är allmängiltig. Vid mötet med ett nyfött barn som vi har nära relation till slås all rationalitet inom oss ut och vi älskar måttlöst. Och att älska måttlöst är det samma som att ge den man älskar oändligt värde.

Samma mekanism är också hemligheten bakom den okände bibelförfattarens upphöjelse av Jesus. I gudstjänstens och bönens möte med trons Jesus, inte i det personliga mötet för det hade han ingen erfarenhet av, i detta trons möte upphöjdes Jesus till Kristus. Han blev inte längre enbart människa utan framför allt Gud. Inte längre människa med begränsade resurser utan Gud med all makt.

Denna utveckling från den historiske Jesus till trons Kristus, från profeten till Gudssonen, erfor inte enbart den namnlöse bibelförfattaren till Hebreerbrevet. Den var en allmän företeelse i den första kyrkan och den utvecklingen gick snabbt, inte minst understödd av vittnesbörd om märkliga ting som skedde med Jesus under dennes livstid. Redan när evangelierna nedtecknades var utvecklingen i full gång.

Själv är jag ett såväl med den debattglade skribenten Göran Greider, som med Hebreerbrevets författare. Och som dessa båda lutar också jag mig mot vad jag känner. Att mina barnbarn har ett oändligt värde bortom alla mått, tvekar jag inte en sekund på. Jag blir varm inombords bara jag tänker på dem. På motsvarande sätt med Kristus. Med Kristus förbinder jag allt gott. För mig är Gud som Jesus och vice versa. Och när jag fått leva ut min kärlek till mina barnbarn liksom min tillit till Kristus, känner jag mig ett med mig själv. Jag är alltid varit varm inombords när jag tänkt på mina barnbarn och jag har alltid blivit mer rättänkande inombords när jag upphöjt Jesus till Kristus. Varför? Det måste vara någon som skjutsar på mig.