(Se även ”2 Med mina glasögon” 2/17 Kan man vara ateist?)

Bibelstudium i Vivalla den 11 januari 2017

Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv. (profeten Jesaja kap 43 v 3 f)

Det vimlar av profeter och har alltid gjort det. Dagens profeter spår framtiden genom prognoser och antaganden. De bygger på vad de ser, vad de tror och vad de kan. De är i sin hantering långt ifrån originella. Som de gör har alltid gjorts, de bibliska profeterna inte undantagna.

Nog var de förstås något speciellt med profeterna i det Heliga landet på femhundratalet före Kristus, med fångenskap, fördrivningar och med ett samhälle i fritt fall. Att mitt i upplösningen profetera om en ny storhetstid var sannerligen inte förankrat i vad som kan påstås vara rimligt. Men det oaktat var det just det som femhundratalets profeter gjorde. Det tydligaste exemplet på detta hämtar vi från profeten Jesaja, detta från bokens fyrtionde kapitel och framåt. Bibelversarna ovan är hämtade från detta sammanhang.

Vad är det då Jesaja utgår från? Från ett enda; övertygelsen att Israel är ett av Gud utvalt folk och att denna utväljelse omöjligen kan leda till folkets totala fördrivning och därmed assimilering med andra folk. Omöjligen kan Gud tillåta att det utvalda folket utplånas som sammanhållen folkgemenskap.

Vad är det då han säger? Jo Jesaja utgår från något slags jämviktstänkande. Det Israel får när det blir räddat skall tas från någon annan, i det här fallet Egypten, Kush och Seba. Israels existens säkras genom andras undergång.

Vi kristna säger inför det moraliskt tveksamma i detta; profetian pekar framåt. Den är inte slutgiltigt uppfylld när Israel återfår sitt rike och det går illa för Egypten, Kush och Seba. Profetian har mer att ge.

Detta mer är Kristus. Och det märkliga med denne Kristus i just Jesajaprofetians sammanhang är hans dubbla ställning. Å ena sidan representerar Kristus som den av Gud utvalde och smorde, landet Israel. Han står i sin person för löftesfolket som detta folk innerst inne är menat. Detta genom att göra tvärtom. Istället för att använda sin särställning för att sätta sig på folk använder han den för att lyfta upp dem.

Å andra sidan representerar Kristus textens Egypten, Kush och Seba. Dessa länder skulle enligt profetian tvingas offra sin välgång för Israels skull. På motsvarande sätt fick Kristus offra sig för vår skull. I slutändan fick han ge allt. Det skedde genom hans död på korset.

Ett är säkert, han gjorde det för vår skull. Allt i hela hans liv skedde för vår skull. Han gav av sitt för att vi skulle få. I utbyte mot Kristus fick vi liv.

I och med detta fick dagens profetia sin slutgiltiga fullbordan. Av det som i utgångsläget tedde sig som något omoraliskt, att Egypten, Kush och Seba skulle få lida för Israels skull, blev till Jesu offer för vår skull.

Min tolkning kan tyckas långsökt och är det också. Läser man vidare i Jesajaboken blir parallellerna mellan Israel och den lidande Kristus visserligen tydligare. Men min utläggning är detta oaktat en avancerad trostolkning. För att förena Gamla testamentet med det Nya är en sådan trostolkning nödvändig inte bara här utan i alla de sammanhang. Låter man dessutom Kristus bli hela bibelns kärna och stjärna är långt gången trostolkning oundviklig.