Bibelstudium i Vivalla den 25 januari 2017

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 4/17 Trump ögonöppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 25 januari 2017

5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. (Paulus 2 brev till korinthierna kapitel 1 v 5 f)

Kristen tro i funktion ter sig som en kedjereaktion mellan människor som står i beroendeförhållande till varandra. Åtminstone ser Paulus det så och då alldeles särskilt i hans andra brev till Korinthierna. Han tycks tänka sig att kristen tro tar sig uttryck i en kedja av Kristuslidanden som övergår i tröst genom Kristus. Fortsättningen får vi tänka oss. Kedjereaktionen går vidare i nytt lidande som går över i ny tröst och från trösten till nytt lidande i ständigt nya upprepningar.

Kedjereaktionen lidande – tröst förutsätter människor som lever nära varandra. De kristna kan liknas vid en familj där glädje- och sorgeämnen delas av alla. Lider en, lider alla, får en tröst blir alla tröstade.

Men det är mer än familjegemenskap som förutsätts. Paulus lidanden är till för att korinthierna skall bli tröstade, står det. Lidandet är således inget vanligt lidande, något som smärtar och gör illa. Lidandet ses som en positiv kraft som kommer andra till del.

Nu till nästa steg i denna utläggning. Några kapitel efter textorden ovan skriver Paulus.

Detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. (2 Kor 5:18 f)

 

Vad han menar är att kedjereaktionen lidande/tröst som vi ovan fördjupade oss i inleddes med Kristus och hans lidande. Detta lidande skedde för att vi skulle slippa plågas. Det som rätteligen skulle ha drabbat oss drabbade Kristus. Gud lät honom ta vår skuld. I stället för lidande fick vi tröst.

Denna den kristna trons själva kärna att vår välgång inte är självförtjänt, utan beror på Gud som lät Jesus ta konsekvenserna av vår skuld, tycks oändligt svår att ta till sig. Det är inte många som fattar att kristen tro är en nådesreligion, inte en prestationsreligion, att vår frälsning beror av Kristi offer, inte egen förträfflighet. Inte många fattar att ”nåd” är eller borde vara själva kärnordet i den kristna tron.

Men var kommer då ansvaret in för en kristen? Är det verkligen meningen att hon bara skall sitta och ta emot.

Förvisso inte. Den kristnes ansvar är att ta vara på den gåva hon fått i och med Kristi försoningsgärning. Och att ta vara på denna gåva är att föra den vidare.

Den nåd som frälsningen vilar på, den gåva en kristen fått ta emot är att likna vid en andlig kraftresurs. En kristen får kraft att gå in i eget ”lidande” för att andra skall slippa. Och i och med det är kedjereaktionen igång. Nåd föder lidande och lidande föder nåd i en oupphörlig följd.

Att detta sätt att se på kristen tro inte är något som Paulus uppfunnit visar bland annat förlåtelseorden i Herrens bön. ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Här antyds t o m att hela frälsningsprocessen går om intet om vi inte förlåter dem som står i skuld till oss. Överfört på försoningstänkandet; om vi inte för försoningen vidare genom att fritt och för intet öppna dörrarna för andra går allt i stå.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s