Bibelstudium i Vivalla den 1 februari 2017

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 5 17 de skamlösa)

Bibelstudium i Vivalla den 1 februari 2017

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder…

25Han befallde, och en storm blåste upp, som fick vågorna att gå höga. 26De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran. 27De vinglade och raglade som druckna, deras färdighet var till ingen nytta. 28Då ropade de till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 29Han stillade stormen, och vågorna tystnade. (från Psaltaren 107)

Man kan tänka sig, skriver Helmer Ringgren i sin psaltarkommentar, att psalm 107 en gång sjungits då man samlats för att tacka Gud för hans ingripanden. Olika grupper med skilda saker att tacka för fick träda fram. Så kanske det var, blir min kommentar på detta.

Vad jag förstår gör kristna i Mellanöstern fortfarande detsamma. De låter Gud vara ansvarig för att stormen blåser upp och ”vågorna går höga” samtidigt som de tackar samme Gud för att han låtit dem komma välbehållna ur stormens inferno.

Men det gör inte vi i ett avkristnat västerland. De flesta av oss ser varken Gud som upphov till stormen eller ropar till Herren i vår nöd. Ropet till Herren har avkristningen tagit ifrån oss.

Detta att en ser Gud i det som sker och den andra inte, är den stora skillnaden. En skillnad som gör att de kristna i Mellanöstern inte enbart beskådar vårt välstånd med förundran utan också betänkligt skakar sina huvuden. Att leva utan Gud är för dem otänkbart.

Och har de inte rätt i detta?! Att som vi fästa tillvaron vid ett här och nu och utanför detta här och nu skåda in i ett intet, kan inte vara den slutliga visheten. Vi behöver Gud, kan inte leva utan en yttersta mening. Att tilldela nuet all mening kan i längden inte leda rätt.

Detta betyder inte att vi behöver sjunga lovsång på sätt som psalmisten. Vi upplysta västerlänningar har blivit så medvetna om tillvarons vedervärdigheter och slumpens triumfer att detta för oss vanligen känns omöjligt.

Men vi har Kristus, han som vände upp och ner på det mesta. Kristi väg var lidandets och offrets väg. Nödvändigheten tvingade honom till detta offer, kärlekens nödvändighet. Han offrade sig i vördnad för Gud och i kärlek till medmänniskor. Det är alltså inte endast hälsa och framgång som kan förbindas med Gud. Även lidandet kan stå i Guds tjänst. Och vem vet, kanske till och med olyckan av Gud kan vändas till godo.

Gång på gång återkommer i psalmen refrängen ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd”. Troligen var det ett gemensamt rop från den församlade festskaran som svar på alla välgärningar som Herren utfört, dessa som sammanfattas i följande ord i psalmen ”Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål” (Ps 107: 6)

Kan vi stämma in i att ”Gud räddade dem ur deras trångmål”? Kanske inte alla gånger. Det går lättare om vi när nöden fortfarande ansätter oss, byter ut ”räddade” mot ”skall rädda”. Detta desto hellre som vi har Jesu offergärning för ögonen. Slutet för Jesus var ju inte död utan uppståndelse. Dessutom är det ingen ordning på tempus i hebreiskan. Man vet inte alltid om ett verb uttrycker dåtid, nutid eller framtid. Både då, nu och framtid är inneslutet i Guds försyn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s