(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon”, 6 17 Opinionens herravälde)

Bibelstudium i Vivalla den 8 februari 2017

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (profeten Mika kap 7 v 7 f)

Bibelordet ovan är hämtat från Mika, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus. Det är ett infogat ord. Så är det ofta i bibeln. Till profetiorna i Mika har fogats ord som ansetts höra samman med just Mika och därför lagts till denna profetbok. (Om detta se Mika not 1:1 i Bibel 2000.)

Bibeln består till stor del av sådana infogningar, infogningar och tillfogningar som tillsammans med annat material så småningom blev till Gamla testamentet och i slutändan till det Nya.

För min del är det en märklig insikt. Om det hade varit möjligt att foga ytterligare till bibeln hade jag kunnat lägga till ett vittnesbörd som i sak var lik Mikas. Eller vem det nu var som ursprungligen sade det som är dagens textord.

Då var det ett fientligt folk (i texten benämnd fienden) som hånfullt och triumferande sade: ”Var är Herren din Gud?” (Mika 7:10 b). I dag möts jag av människor som rycker på axeln inför textens tal om Gud som ”min räddare”. Det är andra räddare man söker. Och det är de som rycker på axeln som har opinionen i ryggen, inte jag. Dessutom tiger faktiskt Gud. Det tycks inte finnas något stöd från ovan att hämta.

Precis så var det igår och precis så är det idag. Men tro inte jag lika lite som textens sagesman ger mig trots att jag tvingas tala för döva öron. Om ni tillåter att jag parafraserar texten uttrycker jag vad jag känner med följande ord: Hur det än ser ut hoppas jag på Herren. Nog är det jag och de mina som tvingas sitta i mörkret inte de andra. De har ljuset på sig och opinionen med sig. Men Herren är mitt ljus.

Skillnaden mellan bibelordets då och mitt eget nu är det yttre läget. Då var fienden ett främmande folk som hånade och hotade (se not 7:10 i Bibel 2000). Då var det vapen med i spelet. I dag är det en andarnas kamp.

Men det ena är inte så olikt det andra. Andarnas kamp resulterar oundvikligen i praktisk politik. Och i den praktiska politiken krävs hårda tag, i slutändan både våld och vapen.

Vad beror då min optimism på? Hur kan jag spana efter Herren och vänta på en Gud som tycks tiga? Det beror på att jag är en helhjärtad anhängare av den till bibeln avgörande tillfogningen, tillfogningen av berättelserna om Jesus. Till dessa berättelser hör alla de kommentarer som i den första kristna kyrkan gjordes till Jesu livsverk. Jag tänker främst på aposteln Paulus utläggningar. Dennes utläggningar av Jesu seger i förlusten, av korset som blev till segertecknet, vänder upp och ned på det mesta.

I förlängningen av dagens text sägs det om det främmande folk som hånar och hotar, att de en dag skall ”höljas med skam”. Textens jag ”skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan”. (Mika 7:10)

Så kan man uttrycka det innan bibelns avgörande tillfogning kom till, den om Jesus. Men det känns svårt att ta dessa ord i sin mun med Jesus för ögonen.