(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 7 17 Integrerad religion ingen privatsak)

Bibelstudium i Vivalla den 15 februari 2017

Jag (Paulus) vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till Filipperna kap 3 v 10 f)

Paulus ”bar bojor” (Fil 1:7), det betyder att han satt i fängelse. För vilken gång i ordningen vet vi inte. Bara att martyrdöden hotade (Fil 1:19-26). Det var alltså allvar. Livet stod på spel.

I det läget vet han en sak; att han kastar allt på sophögen för att vinna Kristus. Han vill inget högre än att leva i honom och få del av den rättfärdighet som kommer av tron. (Fil 3: 8 f)

Vad är allt detta annat än tro, så säg? Ändå skriver Paulus som han gör i texten ovan. Han hoppas mer än vet. Han hoppas att hans liv skall bli så likt Kristi liv att han får del av det Kristus fick uppleva. Paulus konstaterar inte att han äger del i detta Kristi liv, men han hoppas att få del i det. Inte ens uppståndelsen ter sig säker för honom. Kanske kan han få del av uppståndelsen, skriver han.

Glöm inte att det är en man som är dödshotad som skriver detta, inte en man som avstängd från livets mångahanda sitter för sig själv och författar trosläror som skall vara grundfundament för den framtida kristna kyrkan. Här är det verkligheten som talar.

När verkligheten talar finns det inte längre några självklarheter. Det är inte självklart att den egna tron håller, inte självklart att man skall orka i bokstavlig mening följa Jesus efter. Inte självklart att som Kristus få uppstå från de döda. Ingenting tar Paulus för givet. Det är bara ett som står fast, att Paulus ger allt för att få vara en Jesu lärjunge. Annat blir ett intet för detta enda, att hålla sig till Kristus.

Ingen kan väl förneka att Paulus i sitt utsatta läge, tror. Det lär också vara svårt att förneka att det gungar i hans inre. Han vet ju inte om tron håller.

Så var det för Paulus och så lär det vara också för oss vi som liksom Paulus kastar oss på Kristus i hopp om att han och endast han kan hjälpa. Vi lär få leva i tro snarare än i vetande.

Detta till skillnad från alla kristna som hävdar trons sanning på samma sätt som man konstaterar att nio gånger nio är åttioett. För dessa kristna är tron inte ett hopp utan en metafysisk sanning (=en tänkt sanning) jämförbar med naturvetenskapliga sanningar. Det är som det står i bibeln kort och gott och inget behöver tillfogas.

Nu kan varken du eller jag som tror utan att veta några självklara troshelgon.

De verkliga helgonen är alla på olika sätt prövade kristna som lever med livshot över sig, eller i olidlig smärta, men trots detta inte släpper taget om sin tro.

Själv talar jag ogärna om helgon. Men gör jag det formulerar jag min mening i följande ord: Att klänga sig fast vid Kristus vad som än händer är det närmaste ett helgon en människa kan komma. Detta oavsett om tron sviktar.