(Se även ”Med mina glasögon 2”, 9 För undrets skull)

Bibelstudium i Vivalla den 1 mars 2017

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

     Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna v 14-16)

Med Jesus är det som med allt annat vi relaterar oss till. För vissa är han viktig, för andra är han något dimmigt på avstånd. Vissa uppfattar honom på ett sätt, andra på ett annat. Inställningen till Jesus kan t o m ändra sig under livets lopp.

Så var det för Paulus. Han ändrade sig. Tidigare bedömde han Jesus på människors vis, nu däremot på ett annat, vittnar han. Detta med dramatiska följder för honom. Han kom att se med nya ögon på det mesta när han ändrade sig.

Vad var det då han hade blivit klar över? Egentligen ett enda; att Jesus gjorde det för oss. Det betyder att han dog för oss och i stället för oss, dog som en av oss, dog för att vi skulle slippa dö. När denna insikt blev levande för honom ändrades både synfält och håg. Han blev den av Jesu apostlar som gjorde mer avtryck än någon av de övriga.

Vad säger då detta? Att kristen tro till sitt innersta väsen är en upptäckt med konsekvenser. Upptäckten lik en elektrisk stöt att Jesus gjorde det för oss. Att kristet liv inte är att göra utan att föra vidare. Att föra Jesu kärleksoffer vidare.

Kristen tro blir så sedd en respons som kan ta sig de mest skilda uttryck. Villkoret är bara att denna respons återspeglar något av det som är det avgörande, att han gjorde det för oss. Om inte handlar det inte om kristendoms utan om något annat. Åtminstone om man får tro Paulus.

 Själv är jag en kristen ledare, visserligen ingen av de större, men dock en av dem som fått uppdraget att föra den kristna församlingen åt rätt håll.

När jag läser dagens bibelord blir jag än en gång påmind om att det väsentliga för en kristen är responsen, responsen på Jesu offer.

Mot den bakgrunden måste jag lära mig att bli fördragsam. Jag måste f a öva mig i att tåla allahanda konstigheter. På den ena kanten i min kristna bekantskapskrets läser man nämligen bibeln som vore den i alla stycken en bokstavlig sanning. Och det blir fel, grovt fel både på det ena sättet och på det andra. På den andra är det som dyrkade man kyrkan med stort K. Mina vänner talar om påvar, biskopar och gudomliga ordningar som vore det eviga sanningar. Och jag bara ruskar på huvudet. Ändå måste jag fördra både dom på den ena kanten och dom på den andra, t o m se dem som mina kristna syskon.

Men det finns ett villkor, att mina kristna vänner, inklusive jag själv, förstår att själva kärnan i tron ligger i responsen på detta enda, att han gjorde det för oss. Detta enda är nämligen den kristna trons förvandlande kraft, den kraft som ger mig nya ögon.