(Se även ”Med mina glasögon 2”, 10 17 Invandringens ABC)

Bibelstudium i Vivalla den 8 mars 2017

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2-4)

Bibeln är en bok fylld med facit. Här ges svaren på livets frågor. Märkliga svar många gånger, överraskande för den som ger sig tid att lyssna och inte styr om allt efter eget huvud eller bara hör det hen vill höra.

Men nu och då ter sig bibeln på annat sätt och det alldeles särskilt i Psaltaren. I den bibelboken kommer enskilda fromma till tals. De (vi kallar dem psalmister) vittnar om Gud, sjunger Guds lov, talar till Gud, eller som här och det är det originella ber till Gud och bekänner sig till Gud när tillvaron hotar att rasa samman.

Det är alltså det sistnämnda som gäller här. I Psalm trettioett hotar tillvaron att rasa samman för psalmisten. Livskrisen är akut. I det här fallet är det yttre fiender som hotar. Men det yttre och det inre hör samman. Krisen har trängt ända in i själen.

”Duet” i psalmen är Israels Gud. Denne Gud har lett sitt folk genom ve och väl under tider som gått. Nu vädjar psalmisten om att Gud inte skall dra tillbaka denna sin hjälp och att hjälpen denna gång skall bli hans egen räddning. Du som under tider som gått gjort storverk, hjälp också mig, jag som är din trofaste tjänare. Så ungefär kan innehållet i psalmen sammanfattas. Och psalmistens förhoppning är att en dag stå där bevarad under Guds beskydd. Eller som det står i en av psalmens slutversar; ”Men du hörde hur jag bönföll dig, hur jag ropade till dig om hjälp” (Ps 31 v 23 b)

Men hur känns detta för oss sena tiders sekulariserade svenskar. Vi som gjort oss av med vår Gud eller där Gud placerats i ett rum för sig för privat tillbedjan. Naturligtvis försvårar detta avståndstagande även för oss som kallar oss kristna och som inte tänker som andra. Vem kan nämligen fullt ut värja sig för något som tränger sig på oss natt som dag, från alla kanter och oavbrutet. Det har gått så långt att till och med vår gudstro fått sina törnar. Framför allt förbleknar våra minnen av Gud för dagens berättelser och sanningar. Hur då nå fram till Gud när krisen drabbar oss? Hur kunna ropa till Gud som psalmisten i vår nöd?

Själv stärker jag mig genom att meditera över det ofrånkomliga duet i mitt liv, ett du som är mitt varas yttersta givare, ett du bortom mänsklig tillblivelse. Ett ofrånkomligt du utöver det du som mänsklig samhörighet innebär. Ett du som ytterst faller ut av att livet är en gåva, en gåva som förutsätter en givare.

Men framför allt tänker jag på Kristus. Kristus kunde ha varit författaren till denne psalm som nu är tillskriven kung David. När hans liv var hotat och han inte visste utgången, när hans nöd var som störst, är denna psalm hans bekännelse. Det råder inte minsta tvekan om det.

Och jag får koppla på och göra Kristi ord till mina. Denna påkoppling är mitt värn i en tid som glömt sin Gud. Före allt annat är jag nämligen en Jesuslärjunge.