(Se även ”Med mina glasögon 2” 20 17 Min trovärdighet)

Bibelstudium i Vivalla den 17 maj 2017 

16Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.  17Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill.  18Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. Paulus brev till galaterna kap 5 v 16 ff

      Några versar innnan texten ovan skriver Paulus att vi som kristna är kallade till frihet. (Gal 5:13 a). Vad han menar är att en kristen slipper vara regelstyrd. Hon behöver inte ständigt tänka efter vad som är tillåtet respektive otillåtet. Det har hon inom sig. Det hjälper henne Anden med.

Vilken Ande? Kristi ande, en kristen förutsätts nämligen vara uppfylld av den verklighet som Kristus levde i. Men Kristus är ju idag inte bokstavligen närvarande. Han är det genom sin Ande, Kristusanden. Därför är det i Kristusanden vi lever, en slags kärleksande som gör oss fria i våra möten med varandra. Vi vet intuitivt vad vi skall göra. Jesu kärlek manar oss.

Nu finns det trots allt regler även för den som lever i tron. Men dessa regler är inga hårda bud som tvingas på oss. De är att likna vid lockrop, som vi känner att vi vill följa, påminnelser som vi är tacksamma att vi får.

Vad är det då att vara uppfylld av Jesu kärlek, av mig kallad Kristusanden? Det är inte främst att stå till svars för trossatser, mer att vara uppfylld av Jesu försoningsanda som i sin tur är förbunden med tillit till Gud. Mer om detta vid senare tillfällen. Men att tänka sig att äga Kristusanden utan att egentligen bry sig om vad Jesus stod för är omöjligt.

Men Jesusengagemanget till trots är det ändå lätt att ramla ur. Det sker faktiskt dagligen. Vad händer då? Jo regelstyrning är enda möjligheten för att kunna hanka sig kvar i ”nådaståndet”. Ju sämre det är beställt med Kristusanden desto fler regler går det åt för att till nöds överleva som kristen.

Men det värsta med reglerna är att dom snedvrider mig. Snedvrider i den meningen att jag tror att min observans är det samma som äkta fromhet. Tydligast visar det sig i att jag nedvärderar dem som inte gör precis som jag.

Egentligen är det inget konstigt med vare sig Kristusanden eller de kristna bestämmelserna. Det är med dom som det är i vardagslivet.

Att vi kör till höger i trafiken jämför jag med de påminnelser och lockrop som jag ovan talade om. Att vi av tvingande lagstiftning tvingas hålla fingrarna i styr så att vi inte tar det som inte tillhör oss, eller beter oss kränkande mot våra medmänniskor, jämför jag med de kristna regler som åläggs oss när det inte längre går automatiskt att följa Jesus.

Vad är det då som åstadkommer denna pendling mellan det ena och det andra, mellan Ande och lag. Paulus tror sig ha svaret. Två makter ligger i strid med varandra förkunnar han. Å ena sidan ”köttet” som drar neråt, är sig själv nog och som enbart ser till sitt eget bästa, å andra sidan ”Anden”, det är Kristusanden, som inget annat vill än försoning, uppbyggelse och Gudstro.

Vi lutheraner är pessimister. Vi har upptäckt att vi ständigt pendlar mellan köttet och anden. Men ett är ändå säkert även bland oss. Att det är så ljuvligt att leva i Kristusanden att den sidan av verkligheten så småningom börjar väga över. Att slippa att kriga med lagar, regler och ständig observans känns som en befrielse.