(Se även ”Med mina glasögon 2” 21 17 Påverkans kall.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 maj 2017

5När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.  6Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.  7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.  8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Evangelium enligt Matteus kap 6 v 5-8

Orden ovan återfinns i evangelium enligt Matteus kapitel sex. Det betyder i Jesu Bergspredikan. Kapitlet i sin helhet handlar om allmosor, bön och fasta. Böneavsnittet ovan avslutas med en mönsterbön, ”Vår fader”.

Kapitlet hålls ihop av en anklagelse, gemensam för såväl avsnittet om allmosor som det om bön och fasta. Jesus anklagar de sina för att vända upp och ned på verkligheten. I stället för att ära Gud i sina fromhetsövningar upphöjer de sig själva. Fromhetsövnin-garna är omvandlade till självskryt.

Den ”uppochnervändningen” är, om man får tro bibeln, människors grundsynd. Den drabbar alla, fromma som ofromma. I det här fallet uppenbarligen även Jesu lärjungar.

Fortfarande är det även i kristna sammanhang frestande att göra sig själv viktigare än Gud. Men i och med det rycker den kristne upp själva grunden för sin existens som kristen. Hon blir som alla andra, bara så att hon låtsas vara annorlunda.

Varför är det då så fel att sätta sig själv i centrum? Därför att det är onatur. Människan är trots sitt höga värde aldrig nummer ett, alltid nummer två. Nummer ett är den som ger livet, nummer två den som får livet. Äran tillkommer i första hand Gud, inte människan.

Vi får som kristna fel perspektiv om vi inte inser detta. Vi håller oss själva för ”märkvärdiga”, när det märkvärdiga är att Gud gett oss det som är märkvärdigt med oss.

Av detta följer

att en människa inte skapar om hon så är konstruktör av yppersta märke. Hon tar vara på det hon fått av Skaparen.

att en människa aldrig i egentlig mening samarbetar med Gud, hon samverkar utifrån förmågor hon fått av sin Skapare.

Det finns kanske några få som läser detta och säger sig inte tro på Gud. Välj i så fall bort ordet Gud och tala istället om givaren. För en givare måste det ju finnas. Om inte vore ju livet en omöjlighet.

Slutligen om bönen, den rätta bönen. Den skall ske enskilt anbefaller Jesus och dessutom inte vara ett rabblande av tomma ord. Men positivt då? För mig skall den innehålla mina funderingar, små som stora, mina önskningar, mina aggressioner, min längtan liksom min sorg. I samtalet med Gud, ibland brottningen med Gud, omvandlas jag förhoppningsvis i mitt inre och blir till det jag är menad att vara. Det betyder en människa som tar emot livet som en gåva, en människa som tror livet vara menat att levas i Jesu efterföljd. För egen del avslutar jag min bön genom att bedja den bön som Jesus lärt oss och som direkt följer på den text jag nyss lagt ut. D v s med Vår fader osv.