(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 23 17 ”Materialiserad nåd”)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juni 2017

Alla sätter sitt hopp till dig (Gud) du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psalm 104 v 27-30 i Psaltaren)

Naturen är den gemensamma grunden för allt levande. Den är livet, samtidigt ger den detta liv vidare. Och tvärtom; dess död innebär allt levandes död.

Naturen både ger och tar. Givaren kan vi kalla den liksom tagaren. Ingen kan förneka dess existens eller blunda för att en natur i olag innebär alltings död.

Detta är ”Basic” för troende såväl som för ateister. Tiderna igenom har människorna insett denna grundläggande sanning. Psalmen ovan där givaren heter Gud är en av många vittnen.

Mycket vore vunnet om vi erinrade oss denna gemensamma, i erfarenheten förankrade sanning. Det skulle påverka gränssättningarna mellan människor med olika övertygelser. F a skulle det bredda samtalen mellan troende och dem som förnekar Guds existens.

Men här skall det i fortsättningen handla om annat än om samtal mellan troende och ateister. Här skall vi som kallar oss troende utifrån psalmens ord erinra oss det för vår tro speciella.

För det första att vi med psalmisten kallar givaren Gud. Det betyder en personlig Gud. För oss räcker det inte att tala om Naturen som Givaren, om Naturen som vår Gud. I och med det har vi tagit ett trossprång. Ett trossprång som blir desto våghalsigare som vi förbinder Gud med Jesus. Gud är som Jesus så lyder ju vår trosbekännelse.

Varför detta trossprång som för så många komplikationer med sig? Varenda gång vi erfar ond bråd död ställs ju vår tro på ett oöverstigligt prov. Hur kunde Gud tillåta? Ändå envisas vi med att bekänna oss till en personlig Gud, en Gud som är förbunden med Jesus.

Jag kan bara svara för egen del. Därför att tron på en personlig Gud för mig bär som livshållning. Den är nämligen oupplösligen förbunden med en absolut förpliktelse till det etiskt fullvärdiga. Framför allt förutsätter den att Gud är rättfärdig och samtidigt kärleken personifierad. Hur detta går ihop vet jag visserligen inte. Men jag ser att denna trons paradox till fullo gick i uppfyllelse i allt vad Jesus sade och gjorde. Mot den bakgrunden tar jag utan att huka ”smällarna” från alla dem som hävdar att min tro saknar konsekvens. Konsekvens saknas nämligen.

Det andra som psaltartexten ovan lär mig handlar om Anden. Här beskrivs den som själva livet, som människans och även djurens andedräkt eller som växtlighetens inneboende livskraft. Anden blir i psalmen samtidigt som den är obegriplig det naturligaste av det naturliga, livets själva förutsättning.

Mot den bakgrunden måste bibelns alla beskrivningar av Anden och dess verkningar ställas. Glömmer man att Anden i grunden är betingelsen för själva livet har man missat det väsentliga. Med andra ord, Andens gåvor i kristlig mening, befrämjar själva livet, ja är grunden för livet. Så sedd kan inga kristliga andeläror spåra ur i hokus pokus och inbillning. Detta är annars fara värt. Åtminstone är det min erfarenhet.