Bibelstudium i Vivalla den 12 juli 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 28 17 Jag, du och tron)

Bibelstudium i Vivalla den 12 juli 2017

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter?   Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel 18:30-32)

Mer obearbetat än annat i den kulturkrets som vi kallar den svenska, är tanken på tillvarons ”givare”. Ett ödesdigert åsidosättande. Ty om än gåtfull är det som jag kallar ”givaren” själva förutsättningen för allt liv. Alltså, utan någon form av ”givare” inget liv. Detta i kortform min utgångspunkt.

Denna glömska eller omedvetenhet är ödesdiger för våra kyrkor. Tanken på ”givaren” är nämligen kyrkans själva grundbult.

I den kristna kyrkan heter ”givaren” Gud, en Gud som fått sin uttolkare i Jesus. Kring Jesu livgivande ord, evangeliet, samlas vi kristna. Till detta evangelium har fogats skrifter som utgör bakgrund till och låter sig förstås utifrån samma evangelium.

Evangeliet låter vi sedan befrukta tidens tankar och blir därigenom berikade. Resultatet blir ett tillskott i kyrka och samhälle.

Profeten Hesekiels budskap kan sammanfattas i fiat justitia pereat mundus, eller fritt översatt rättfärdigheten måste segra, det må kosta världens undergång.

Rättfärdig är Hesekiel, samtidigt regelstyrd. Guds lag skall råda och rätten gälla. Brott skall sonas utifrån vedergällningens hårda lag.

Kristna som är vana vid nutidens milda Jesusförkunnelse förskräcks när de kommer till Hesekiels bok. Många hoppar helt enkelt över boken. Den känns för främmande.

Men det skall inte vi göra nu. Tvärtom borra i den text som vi nyss läst. Detta för att finna öppningarna och i slutändan för att foga resultatet till evangeliet.

”Var och en skall dömas efter sina gärningar”, skriver Hesekiel. Han var en av de första i Gamla testamentet som på detta sätt individualiserade budskapet. Det var inte kollektivet Israel eller deras avfallna kungar som skulle ställas till svars utan den enskilde individen.

För Jesus var individualiseringen något självklart. Jesus såg till den enskilde, såg både hennes synd och hennes möjlighet till upprättelse. Framför allt insåg han tillfällets behov.

Enligt Lukas utropar Jesus ”döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Hos Hesekiel låter profeten Herren säga det rakt motsatta ”Alltså skall jag låta döma er”.

Tro inte att det ena svär mot det andra. Tvärtom; yttrandena är samstämmiga. Situationen kräver i det ena sammanhanget det ena i det andra det andra. Glöm inte att bibeln oftast skall förstås utifrån att det är ett tilltal, ett tilltal som svarar mot det som förhållandena just då krävde.

”Vänd om”, ”sluta upp med” manar profeten. Ord med tyngd, väl motiverade. Saker måste få sitt rätta namn och allvar måste få vara allvar. Och nog behöver vi ruskas om.

Mer betänkliga är ordet skapa i uppmaningen skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Ty vem kan göra det? Ingen. Det nya hjärtat och den nya anden kan en människa göra sig beredd för och bedja om, men skapa kan hon inte, vare sig skapa hjärta eller ande. Det förmår bara tillvarons ”givare”, Gud göra.

För att kunna göra detta felaktiga rätt behöver textorden korrigeras av andra textord. Eftertänksam läsning av f a Nya testamentet eller av Gamla testamentets psalmer gör det självklart att såväl ande som hjärta är något som är oss givet, inte något som vi tagit oss. Vår del i nyskapelsen är beredskap att ta emot.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s