Bibelstudium i Vivalla den 23 augusti 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 34 17 Om kvinnlig fotboll och tendenser i tiden)

Bibelstudium i Vivalla den 23 augusti 2017

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt.(Psalm 28 verserna 6-9)

Glöm inte att när den här lovsägelsen för första gången uttalades gick det en rak linje från Gud till den fromme israeliten. På Gud berodde nämligen allt. Av Guds vilja berodde storm och oväder liksom solsken och värme. Guds vilja återspeglades i naturens växlingar liksom i människors öden. Gud straffade och han belönade. Allt beroende av folkets trohet mot det förbund Gud instiftat med dem. Åtminstone var det den tron som ligger bakom Psaltarens psalmer.

Att de obönhörliga naturlagarna avgjorde naturens växlingar och påverkade människors öden hade de fromma israeliterna vaga föreställningar om. Naturens växlingar och människors öden var en angelägenhet mellan Gud och de utvalda. Gud förutsattes suveränt bestämma över väder och vind, över lycka och olycka, över naturkatastrofer liksom över sol och regn i rättan tid. De utvaldas trohet mot sin Gud ledde till välgång, deras otrohet till katastrofer

När den fromme därför var i nöd förväntade han sig hjälp från Gud. Det gjorde också psalmisten till psalm 28 när denne i nöd ropade: Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste.

     Och det gick som den fromme bedjaren hoppades, Gud hörde den frommes bön, vilket i sin tur utlöste dennes Lovad vare Herren… Den raka linjen mellan Gud och hans tillbedjare blev återigen bekräftad. Och därmed också de frommas förtröstan på sin Gud.

Så skedde dock icke alltid. Detta trots odelad fromhet och gudomliga löften. Varför skulle annars psalmisten avsluta sin psalm med följande ord. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. Och varför skulle annars en hel bok, Jobs bok, ägnas åt de katastrofer som kan drabba den fromme.

Detta om den raka, om än i ibland ifrågasatta linjen mellan Gud och hans utvalda. Nu till det som kommit emellan Gud och människa. Jag avser de naturlagar som de fromma israeliterna anade men inte fått grepp om, men som vi moderna människor, kristna som ickekristna, däremot till fullo tvingats böja oss inför. Dessa lagar är nämligen konstaterbara och verkande. Ingen av oss kan undgå att märka detta.

Detta har fått till följd att Gud skymts för oss. Vi litar mer på läkarens mediciner än på prästens böner, mer på orsakslagen än på Guds vrede, respektive välvilja.

Många säger; vi behöver ingen Gud. Sann vishet är att förhålla sig till den natur vilken vi är en del av. Orden; vi skall leva med naturen inte mot den har blivit vår tids trosbekännelse.

Men i så fall är ju naturen en Guds ersättning, om man så vill nutidens Gud. Naturen har blivit den givare/straffare som en gång Gud var.

Men är detta sätt att se själens sanna lisa? Kan vi vara utan den gudomlig närheten i livets avgörande skeden. Kan jag vara utan den Gud som personifierats i Kristus? Mitt svar är nej. Nog litar jag på de lagar som styr vår tillvaro. Men jag kan för den skull inte vända den Gud ryggen som visserligen verkar via naturlagar, men som dessutom är så mycket mer än dessa lagar.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s