Bibelstudium i Vivalla den 30 augusti 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 35 17 Jag gillar Anders Borg)

Bibelstudium i Vivalla den 30 augusti 2017

5Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. 6Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. 7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 5 ff)

När jag läser bibeln och för den delen också när jag läser av nuet söker jag först det generella. Därefter tar jag itu med det speciella. Så även idag.

Det generella är minnet av det förgångna, en människas förankring i det hon bär med sig hemifrån. Det speciella är minnet av Gud.

Inte många har med sig gudsförtröstan i sitt andliga arv, desto fler förtröstan av annat slag. Av besläktat slag som jag förstår det. Minnet har förvandlat tillfälliga episoder i barndomen till andliga besittningar av styrka som inte står gudsförtröstan efter. Dessa besittningar utgör det andliga arv som vi under vårt fortsätta liv ständigt vänder tillbaka till.

Den som kommer till tro integrerar sitt andliga arv med gudstron. Det betyder låter trons gemensamma andliga erfarenhet bli en del av egen erfarenhet. Märkligt? Inte märkligare än att tyska barn på 40-talet, så kallade maskrosbarn, tog till sig andras trygghet och gjorde den till sin egen, så egen att de blev starkare än de starka.

Vad är då tro? Även här först det generella för att sedan gå över till det speciella. Tro är generellt sett att ”sträcka sig” mot något, ”öppna” sig mot detta något som vore detta något själva förutsättningen för livet, lika livsnödvändigt som vatten för uttorkad jord.

Tro i denna mening är själva förutsättningen för ett gott liv. Vad blir det nämligen av samlevnad som inte är helhjärtad, av barnavård där det råder brist på kärlek, av arbetsinsats där vilja saknas att göra sitt bästa, av kärlek till livet när viljan till liv saknas.

Tro i speciell mening är att integrera gudstron i denna längtan, det är att låta gemensam troserfarenhet bli ett med min egen längtan.

Hur blir det då när min längtan inte får något gensvar? Återigen först det generella och sedan det speciella.

Hur blir det när jag misslyckas i min samlevnad, när min kärlek till mina barn blir obesvarad, när jag trots de bästa avsikter inte klarar av mina uppgifter vare sig i arbete eller annorstädes. Svaret på dessa frågor vet ni lika bra som jag. Det blir svårt att leva, för en del av oss ändar allt i hopplöshet om det inte tänder aggressivitetens livsfarliga låga.

Hur blir det då när jag integrerat gudstron i min längtan, när jag sträcker mig mot Gud i hopp om att Gud skall reagera på min längtan men inte gör det. Psalmisten har svaret. Det lyder: ”jag orkar inte mer”, jag blir ”lik dem som lagts i graven”.

Detta står alltså i bibeln, dessutom centralt placerat i en av Psaltarens klagopsalmer. Till detta kommer att det svarar mot vad många av oss kristna erfarit. Kom sen inte och säg att tron är drömmar fjärran från verkligheten eller ”opium för folket”, när den snarare förstärker verkligheten än fördöljer den.

Tro bara inte en klagopsalm i Psaltaren återspeglar hela sanningen, dock en del av den sanning som ingen av oss undkommer. Vi kristna är inte ett folk skilt från andra, men förhoppningsvis ett folk som fått del av helheten på både gott och ont.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s