(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”,  37 17 Sekularisering på riktigt)

Bibelstudium i Vivalla den 13 september 2017

 43Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.  44Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;  45då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Evangelium enl Matteus kap 5 v 43 ff. Textorden hör hemma i Bergspredikan)

Här är det Jesus som talar och det på ett för honom typiskt sätt. Han spetsar till och det på sitt alldeles egna sätt.

Spetsar till eftersom Gamla testamentet aldrig talar om att hata sin fiende som Jesus påstår(3 Mos 19:18). Hatet är för Jesus en konsekvens av att ständigt hålla hårt på de egna och sitt eget. Det blir på andras bekostnad, något som i förlängningen skapar hat, förmodar jag att Jesus tänkte. Så långt om detta.

Har ni tänkt på att det mesta är historia i bibeln, historia i betydelsen berättelser över vad som sker eller har skett och kommentarer till detta? Har ni vidare observerat att bibeln förutsätter att Gud har med allt att göra, smått som stort?

Nog finns det visdomsord i bibeln och nog spekuleras det. Men det mesta är historia, ibland historia som nöjer sig med att redovisa fakta men oftast historia som sveper in skeendet i ett övervärldsligt sammanhang.

Idag är det ”raktpå” historia som inte låter sig missförstås. Vi skall älska även våra fiender säger Jesus i en tillspetsad formulering som inte låter sig missförstås. Hur nu det skall gå till? Detta är en fråga som som ständigt rör sig, eller borde röra sig, i en kristens huvud.

Det som vi däremot oftast inte tänker på är att detta påbud avslöjar något. Detta genom att Jesus inte bara spetsar till. Han lägger framför allt till. Lägger till att det är en troende plikt att älska även sin fiende.

Av detta får jag ytterligare en indikation på att Jesus har något mer än det givna att ge, ytterst att Jesus förnyar den gudsgärning som bibeln vittnar om.

Jesus är Guds son bekänner vi och kan utifrån bl a budordet att älska våra ovänner tillägga att han är den nya gudsgärningens man.

Den som hjälpt mig att tänka i denna riktning är en svensk teolog, Einar Billing. Denne pekar på att Jesus jublar över att Gud uppenbarat sanningen för dem som är som barn, d v s i det här fallet för den okvalificerade massan. Därefter går han över till att säga: ”Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom sonen”. (Matt 11:26). Denna upplevda auktoritet är förklaringen till att Jesus kan säga som han sade i vår text, att vi skall älska våra ovänner.

Att allt är anförtrott till Jesus leder bland annat också till, har Billing lärt mig, att Jesus har auktoritet att skapa rådrum för oss som inte håller måttet. Det visar liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt. Men gudomlig auktoritet talar Jesus när han säger: ”Herre låt det stå kvar ett år till” (Luk 13:8). Eller som i liknelsen om ogräset i vetet; låt ogräset växa till skördetiden.

Detta rådrum behöver åtminstone jag. Inte rådrum för att fortsätta som hittills utan rådrum för att finna vägar att kunna älska t o m mina ovänner. För mig har blivit något av en livsuppgift.