(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 38 17 ”Jag är så djävla blad”)

Bibelstudium i Vivalla den 20 september 2017

3Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. 4I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. 5Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. 6Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare …8Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen, Psaltaren 95 v 3 till 6 och v 8

           Psalmisten prisar Gud för jordens djup, bergens toppar, för havet och fasta landet. Det var hans och hans tids sätt att jubla över den Gud som är Herre över alltet. Vi i vår tid skulle vidga perspektivet än mer. Ett helt universum är föremål för vår förundran.

Psalmisten tänker alltså in Gud i detta stora. Gör vi nutidens västerlänningar detsamma? Det är frågan idag.

Till dels blir mitt svar ja. För vem av oss förstår inte att vi skall handskas varsamt med det som är oss givet! I vår tid är det inte enbart ”trädkramarna” som inser det utan en växande majoritet ibland oss. Vem förundrar sig inte över det stora, ja oändliga som vi är en del av, ja tillhör! Och förundran är Gudstrons begynnelse.

Ja mer finns att säga. Att det finns rätt och fel, gott och ont, ett rätt sätt att tänka respektive att felaktigt, förutsätter de flesta. Vi orienterar oss därför utifrån både vördnad och rättskänsla i den värld som vi fått förmånen att leva i. Också detta visar att Gudstron ligger oss snubblande nära.

För att plussa på något ytterligare är det gemensamt för alla, troende som inte bekännande, att egenintresset förvrider vår bild av verkligheten. Därav våra konflikter, därav våra vitt skilda ställningstaganden, därav skilda partier, därav ofta enbart skenbar strävan att finna det rätta.

Vart jag vill komma med detta sätt att närma mig de existentiella frågorna? Jag vill visa att likheten mellan då och nu och mellan uttalat troende och andra, är uppenbar.

Men vad är då skillnaden? Framför allt att vi som säger oss tro bekänner oss till en skapande och styrande vilja bakom allt, med andra ord en Gud. Vi kan som psalmisten i dagens psalm lovsjunga Gud för ”bergen, havet och fasta landet”. Hos gemene man i vår kulturkrets har inte förundran över livet resulterat i tydliga gudsföreställningar. Det som vi kristna kallar Gud är som en dimfigur för de flesta. Så dimmig är konturerna av en tänkt Gud att somliga föredrar att kalla sig ateister.

Som jag ser det är alltså konkretiseringen av gudsbilden det som skiljer oss åt. Det som förenar oss är som sagt vördnaden för livet liksom ett uttalat sökande efter det rätta och efterföljansvärda.

Kristus visar oss på Gud, bekänner vi som tillhör den del av de troende som kallas kristna. Detta både när det faller sig självt att tro så och när verkligheten tycks vittna om motsatsen. Varför ond bråd, varför skall oskyldiga barn drabbas, detta och annat har varken jag eller någon annan kristen svar på. Kristen tro blir därför närmast per definition en tro ”trots allt”.

Slutligen ytterligare en kommentar till psalmtexten ovan. I psalmen förbands ondskan med Meriva, en plats där Israels barn på sin ökenvandring brast i tillit till sin Gud. För oss dagens kristna säger Meriva inte så mycket. För egen del förbinder jag ondska med det som svär mot det Jesus stod för. Och det är jag inte ensam om. Tvärtom är, eller borde det vara, ett de kristna bekännarnas kännetecken.