Bibelstudium i Vivalla den 27 september 2017

(Se även ”Med mina glasögon 2” 39 17 Om inte annat är väl universum Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 27 september 2017

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. 2Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd. 3Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt. 4Vi har fått nog av de självsäkras hån, av de högmodigas förakt. (Psaltaren psalm 123)

Här en tidlös psalm. Kristna i alla tider kan göra den till sin. Vi är ett med både dess början och dess slut; inledningen med dess bön om förbarmande från en Gud som är större än vi, avslutningen med dess vittnesmål om att vara utsatt för hån och förakt från självsäkra och högmodiga människor.

Ändå är det skillnad mellan det ena och det andra. Det första är sant, det andra behöver inte vara det. Det första handlar om hur Gud är, det andra om vad vi upplever i vår umgängelse med varandra. Det första slår fast en evig sanning, det andra vittnar om hur vi upplever verkligheten. Och med oss, vare sig vi är kristna eller inte, är det så att vi kan missförstå och missbedöma.

Guds nåd hoppas psalmisten på. Och vad nåd är låter sig inte missförstås. Nåd är detsamma som förbarmande. Att Gud förbarmar sig över oss är i själva verket själva grunden för all mänsklig tillvaro. Vi har inte tagit oss vare sig liv, hälsa eller välbefinnande. Allt är gåva, enbart gåva, krav största förmätenhet.

Detta sätt att se är i själva verket själva förutsättningen för kristen tro. Att förneka nådens faktum är tecknet på att vi fjärmat oss från Gud. Den tydligaste markeringen på avkristning är vare sig hädelse eller påstådd ateism, det är förnekelsen av livet som gåva. Eller för att ta det från motsatt håll, ateismens själva kännetecken är att kräva liv och lycka. Den inre sekulariseringen i kyrkan blir följaktligen som tydligast när vi kräver företräde på grundval av vår bekännelse. Nog har vi företräden, det omvittnar jag gärna, men det är företräden beroende på Guds nåd och förbarmande.

Sen det andra i psalmen där psalmisten ber om Guds hjälp att bli av med sina förtryckare. Frågan är om den delen av psalmen uttrycker en gudomlig sanning. Det tror inte jag. Som jag ser det kan det vara sant, men det är långt ifrån säkert.

Psalmisterna är nämligen människor, fromma människor, och med fromma människor är det så att de fått grepp om Guds väsen men att deras bedömningar i övrigt vilar på osäker grund.

Så är det nämligen här i världen. Omvärldsanalysen är osäker hur trovärdig den än må vara. Den ende i världen som även i detta stycke skiljer sig från andra är Jesus Kristus. Dennes gudomlighet tog sig bland annat uttryck i att han var sann även i sina bedömningar av sina medmänniskor.

Men bedja om förbarmande får man göra även om man missförstått sin omgivning. En del av bönhörelsen brukar förstås vara att bedjaren redan under själva böneakten korrigeras i sin syn. Detta kan jag själv vittna om. Inträngande bön har till allt annat också inneburit att mitt sätt att betrakta min omvärld ändrats, förhoppningsvis till det bättre.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s