(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 45 17 För, istället för som kristna kärnord)

Bibelstudium i Vivalla den 8 november 2017

37Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud.  38Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”  39Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”,  40för de vågade inte ställa fler frågor till honom. (Evangelium enl Lukas kap 20 v 37-40)

Berättelsetraditionen om Jesu uppgörelse med saddukkéerna om de dödas uppståndelse har tre av evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) tagit vara på och återgivit. De har praktiskt taget kopierat varandra och dessutom sinsemellan placerat berättelsen i likartade sammanhang. Ekot från Jesus är alltså i detta fall påfallande entydigt.

Första delen i berättelsen återger vad Jesus svarar saddukkéerna. Dessa har utmanat med att teckna bilden av en tänkt kvinna som i tur och ordning varit gift med sju män. Allt eftersom har dessa män dött och kvinnan gift om sig med nästa man i ordningen innan hon själv slutligen dör. Vem är hennes make i himlen, är frågan Jesus ställs inför. Jesus svarar att i himlen förekommer inga äktenskap. De som är värda att komma till himlen (den tanken endast hos Lukas), är som änglar och änglar gifter sig inte.

Fortsättningen dvs dagens textord är av annat slag. Om det i den av mig refererade inledningen handlade om Jesu insikt i himmelska ting går Jesus nu över och redovisar sin tro. Om denna tro kan sägas att den vilar på en grund som Hebreerbrevets författare uttrycker i följande ord. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. (Hebr 11.1)

Jesus förankrar människans liv efter döden i tron på Guds allmakt. Det ligger i Guds makt att låta människans existens fortsätta efter döden, förutsätter Jesus. Abraham, Isak och Jakob är exempel på detta. Skulle dessa gudsmän vara borta! Bort det; då vore ju Mose bestämning av Gud som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud meningslös.

Jesus är här i gott sällskap. Psalmisterna med deras innerliga gudstro är för mig de tydligaste exemplen på detta. Eller vad sägs om följande ord från den etthundra-trettionionde psalmen.

7Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 8Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Mot detta står saddukkéerna som tagit vara på annat i den gammaltestamentliga traditionen. Följande citat från Predikaren kap 3 får illustrera deras hållning. Predikarens författare, en för oss okänd man troligen från 200-talet före Kristus, alltså inte kung Salomo som texten anger, brister ut i följande;

19Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 

Om ni inte visste det innan påminner mina citat om att det finns kraftiga spänningar redan inom det bibliska materialet. Således tvingas bibelläsaren orientera sig och ta ställning för att få ut mesta möjliga av sitt bibelstudium. Själv tar jag i det här fallet ställning för Jesus och för psalmisterna. Också för mig vilar mitt hopp om liv efter döden på min Gudstro

Avslutningsvis har jag behov av att säga följande; min tro på liv efter döden motiveras av min gudstro. Utan gudstro skulle jag antagligen säga som Predikarens författare, men kanske i andra ord. Carpe diem hade då förmodligen blivit min bekännelse.