Bibelstudium i Vivalla den 15 november 2017

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, ”#Me too”upproret teologiskt tolkat)

Bibelstudium i Vivalla den 15 november 2017

6Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp. 7Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg. 8Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa. 9Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta inför honom. Gud är vår tillflykt.

     10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. (från Psaltaren 62)

Vi kristna jagar på med att bjuda över. Talar ”världen” om människovärdet, bättrar vi på med ”människans oändliga värde”. Manar oss ”världen” att lita på den egna inneboende kraften, säger vi att den ene förmår lika mycket som den andra. Talar ”världen” om mänskliga rättigheter, stryker vi under med breda streck. Och som alla andra ”skaffar” vi oss barn, som om vi i oss själva hade makt därtill. Allt tecken på att vi kristna med hull och hår svalt den våg av humanisering som sköljt över västvärlden från 1700-talets upplysning och framåt.

Då är det andra tongångar i bibeln. Vad sägs om Predikaren 3:19 Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet. Eller dagens psaltarpsalm där människorna liknas vid en vindfläkt alternativt placeras på vågskålen och befinnes så lätt att vågskålen höjer sig i stället för att sänka sig.

Vad är nu detta annat än brutal realism?! För vi tror väl inte att världen är lika human som den är i fagert tal. Glöm inte att det humana nittonhundratalet var brutalare än något tidigare århundrade. Antalet döda i krig och revolutioner under detta århundrade var större än någonsin tidigare. Och tänk efter; vad är en människa? Är hon inte att likna vid en vindfläkt?

Vore det inte för Psaltaren 62 och liknande texter som förkunnar om , en Gud hos vilken jag kan söka ro, en klippa där jag kan söka räddning, skulle vi kristna frestas vara hårdhjärtade realister. Men tron på en Gud som mitt i min litenhet ändå bryr sig om mig, vänder upp och ner på allt. I den tron vågar jag erkänna min litenhet, t o m min litenhet gentemot andra människor, och ändå känna att jag är något värd. Gud ger mig värdet.

Kristen tro är när den är som bäst fullkomligt manisk i att framhäva Gud/Jesus i alla sammanhang; mer än annat att Jesus älskar oss som vi är. I överlåtenheten till vår frälsare äger vi allt, vore vi så i oss själva ingenting.

Den kristne kan i sin andliga förening med Gud/Kristus vara bottenlöst realistisk. Hon vågar erkänna sig vara en vindfläkt eller äga en livsande lik djuren. Sitt värde äger hon inte i sig själv utan i Gud som i sin kärlek ger henne värde. På gudstrons grund kan en kristen tala om människans värde, om sina rättigheter och sin värdighet.

Om däremot en kristen förlorar sin tilltro till Gud, vad skall hon då göra? Skall hon då fortfara att tänka på sig själv som en tillfällig vindpust?

Nej, det vore förödande både för henne själv och för omgivningen. Istället får hon gå den ”humana” vägen där både värde och rättigheter förutsättes. Men utan att tro är förstås även denna väg tillsluten. Den förlorade tron på Gud får ersättas av tron på tänkta eviga värden.

Men i så fall befinner hon sig åter på ruta ett, den ruta där hela västerlandet åtminstone i retoriken befinner sig. Nästa steg blir att återupptäcka Gud och som en följd av detta utropa; bara hos Gud söker jag ro, från honom kommer min frälsning.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s