Bibelstudium i Vivalla den 22 november 2017

11Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. 12Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Profeten Amos kap 8 v 11 f)

Amos, en profet från 700-talet före Kristus är idag mest känd för sitt rättvisepatos. Det är Amos som talar om utsugarna som trampar på de fattiga. Det är också han som anklagar de rika för att bluffa med vågarna så att de som handlar spannmål får mindre säd än de har betalt för. Det är också dessa rika girigbukar och ”som köper de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor” (Amos 8:6).

Sånt leder till undergång och dom förkunnar Amos. Vad den domen innebär utsägs i klartext i dagens bibelord. Det skall bli” hunger i landet efter Guds ord”, d vs hunger efter något att verkligen kunna trygga sig till. Men det blir omöjligt att finna detta fasta och livsviktiga. Allt skall för dem bli likt ett andligt gungfly.

Vad innebar nu detta? Så här ser jag det. Gamla testamentet är handfast och konkret, det är för den delen även Nya testamentet. Så när det i en av noterna till texten sägs att straffet konkret kommer att innebära att ”Herren kommer att straffa folket med sin tystnad och vägra tala genom profeter eller på annat sätt”, så säger jag genast ja och amen till detta. Särskilt bejakar jag förmodandet att profeterna i fortsättningen skall tiga. Gud var nämligen inget sofistikerat på Amos tid. Gud var ord och handling i ett och samma skeende. Och profeterna var nästan bokstavligt Guds mun. Det som profeterna sade ägde kraft. Det blev som de påstod. Teg profeterna var det Gud som teg.

Jag försöker så gott det sig göra låter tänka lika konkret som de fromma gjorde på den tiden. Gud är för mig ingen tankefund utan konkret verklighet. Gud talar i historien inte i filosofiboken. Men ibland går det inte att upprätthålla konkretionen. Jag tvingas intellektualisera för att reda mig.

Saken är den att vi i vårt västerländska välfärdssamhälle sedan länge fört undan tron som något livsnödvändigt. Tron har omvandlats till en privatsak. Följden av detta har blivit att vi hamnat i vad som kan liknas vid ett svart hål där vi saknar möjlighet att orientera oss. Vad har man nämligen i slutändan att ta rygg mot när tron på Gud förvandlats till något man kan ha eller mista.

Det är idag som det en gång var för det obotfärdiga Israel. Vi har ingen chans att luta oss mot och orientera oss utifrån bestående värden och slutgiltig mening.

Nog finns det vägar att komma ur detta elände, t o m enkla vägar. För vem inser inte att livet är omöjligt att leva utan tro. Det är ju tro som i alla de sammanhang puffar på och stimulerar till verklighet. I själva verket kan vi inte ta ett andetag utan tro. Det är alltså inte fråga om huruvida vi tror eller inte, utan vad vi tror. Det som skall prövas är trons kvalité och sanning.

Insikten om trons nödvändighet öppnar den dörr som är stängd. Vi kan åter börja söka Gud. Men tyvärr; hur mycket jag och många med mig än trumpetar ut sanningen om trons nödvändighet, är det ingen som tycks lyssna. Frågan är om det inte blivit med oss som det en gång på sjuhundratalet var för Israel. Gud har valt att tiga?!