(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon 2” 51 17 Rätten, måste den alltid tas ut i förväg?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 dec 2017

1Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.  2Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.  3Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv.  4Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. (Paulus första brev till korinthierna kap 4 v 1-4)

Det är när grundvalarna vacklar som mina verkliga förankringar blottas. I välgångstider kan man kosta på sig fagert tal men så inte när själva min existens är hotad. Så är det och så har det varit.

Det var en angripen och ifrågasatt Paulus som i texten ovan bekände sig till Kristus. Pressad och ifrågasatt av församlingen i Korinth sade han som det var. Allt hängde på Kristus sen fick andra säga vad de ville.

Vad är det då hos Kristus som är så viktigt? På det svarar Paulus; ”vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23)

När det gällde inte ett ord ens om Jesu jordiska gärning, inte ett ord om kyrkoordningar och etiska regler trots att han ägnar halva 1 Korinthierbrevet åt dessa ting. Bara detta enda står fram för honom när allt annat blivit avskalat, Kristus och Kristus som korsfäst.

Kristus och Kristus som korsfäst, var det för Paulus allt avgörande. Detta inte som ett resultat av överväganden, inte efter att ha ställt de olika trosalternativen mot varandra, utan därför att han överväldigats av Kristus vid sin omvändelse i Damaskus och sedan ständigt på nytt fått uppleva en Kristus som har initiativet.

Nog kunde Paulus ha avhändat sig detta inflytande. Tvingad att stanna kvar i sitt beroendeförhållande blev han aldrig. Hela bibeln är fylld av avfall. Läser vi i Gamla testamentets historiska böcker, är avfallen mer regel än undantag. Så varför skulle inte också Paulus kunna avfalla?!

För Paulus var alltså Kristus allt, Kristus den korsfäste. Betyder det att Paulus riktigt förstått vad han hängav sig åt? Kunde han nånsin riktigt förklara varför den korsfäste var den ende för honom? Varenda paulusbrev är proppat med försök till sådana förklaringar. Alla med den tanken att bakom Kristus döljer sig en gudomlig kärleksvilja och därmed också något etiskt religiöst absolut hållbart.

Men bakom alla Paulus utläggningar om korsets betydelse ligger trots detta en slöja. Fullt ut kan ingenting av det som skedde vid korset och efter korset fullt ut begripas, bara erfaras.

Att gå in i ett liv med korset som centrum blir mot den bakgrunden som att gå in i en livsström där allt styrs av en oemotståndlig försoningsvilja. Det är att hänge sig åt något man inte riktigt vet hur det skall sluta. En kristen kan glömma alla former av garantier. Att tro i kristen mening är att ta emot och ta vara på. Inget mer och inget mindre.