(Se även ”Med mina glasögon 3”, 2 18 Först kyrkan sen samvetet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 januari 2018

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.   Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”  Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.   När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.   Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Evangelium enligt Matteus kap 3 v 13-17)

Berättelsen om Jesu dop kan läsas framifrån eller bakifrån. Själv läser jag den bakifrån.

Framifrån, det betyder att orden tas som de står. Det som skildras har hänt och det exakt i enlighet med ordalydelsen. Detta låter sig också till nöds göras. De jämkningar man tvingas vidta är vid en ytlig läsning måttliga. Matteus, Markus och Lukas återger samma berättelse. Markus och Lukas är mera kortfattade, i övrigt stämmer berättelserna överens. Bara så att rösten från himmelen sade att Jesus är min älskade son, medan rösten i övriga versioner talar direkt till Jesus och säger du är min älskade son. Johannes skildring av Jesu dop skiljer däremot ut sig. Att Jesus döps är den enda föreningspunkten. Händelseförloppet skiljer sig totalt.

”Framifrånläsare” som vill att allt skall bilda en logisk enhet får det därför svårt. Det lär inte vara lätt att konstruera fram något enhetligt ur det som så tydligt spretar.

Men det är inte mitt problem. Jag läser bakifrån. Jag utgår från att berättelserna om Jesu dop har tillkommit i efterhand. Det betyder när lärjungarna fått sammanhang och ser helheten. På helheten bygger de upp delen, i detta fall Jesu dop och vad detta dop har för innebörd. På motsvarande sätt gör också jag. Och då inte enbart när det gäller Jesu dop.

För mig är det, för att ta ett steg vidare, inte givet att Jesus är Guds son bara därför att det står i bibeln. Det är heller inte på grund av ordalydelsen i bibeln för mig givet att Jesus som Guds son skulle gå in i sin livskamp, en kamp som i slutändan skulle kosta honom livet. Först erfarenheter av helheten ger mig visshet om både det ena och det andra.

Mitt eget argument för och min egen övertygelse att Jesus är Guds son vilar varken i födelseberättelserna i bibeln eller i skildringarna av Jesu dop. Min egen erfarenhet av Jesu rättfärdighet/barmhärtighet, liksom av den försoning som är Jesu signum är det som bär upp min tro. Sen får jag ett närmast ovärderligt stöd av både födelseberättelser, skildringen av Jesu dop, för att inte tala om allt övrigt som berättas om Kristus.

Så är det för mig och så tror jag det var för dem som skrev bibeln vilka de nu egentligen var. Ur församlingens erfarenheter av Kristus byggdes erinringarna om deras Mästare upp. I slutändan fick vi det Nya testamente som vi idag äger.

Berättelserna om Jesu dop är alltså inte bara sanna, om de nu ens bokstavligt är det. De förmedlar framför allt den sammantagna Sanningen, sanningen om den Kristus som genom sitt liv förvandlade världen.

Men jag tvingar ingen att tänka som jag. Om Jesus för dig oförmedlat träder fram ur en ordagrann förståelse av det skrivna ordet, så gärna för mig. Men du slipper en massa intellektuella bekymmer om du läser bakifrån, d v s förstår Jesus utifrån helheten och den egna erfarenheten.