(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 17 jan 2018

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!”   Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.”   Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”   Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan!   När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.   Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Mosebok kap 33 v 18-23)

Den inledande noten till andra Moseboken anger vad denna bok handlar om. Där står: ”Andra Moseboken skildrar hur israeliterna av Mose leds ut ur Egypten och hur Herren sluter ett förbund med dem och ger dem sin lag”. ”Skildrar” det betyder berättar om och det på ett betydande tidsavstånd från skeendet och dessutom med bestämda avsikter. Glöm objektiv historieskrivning, var istället uppmärksam på budskapet. Det är mitt råd.

Detta gäller alldeles särskilt i texten ovan som skildrar Herrens svar när Mose begärde att få skåda Herrens härlighet. Mose fråga är konkret. Han vill bokstavligen se Herrens härlighet, så bokstavligt att en tvååring kan uppfatta den. På det svarar Herren nej. Under vissa villkor och sen Herren först hållit sin hand för Mose ögon, får Mose se Herren på ryggen. Mer blir det inte.

Vad är då avsikten med denna berättelse som genom sin konkretion är tillgänglig för alla, liten som stor, klok som oklok, israelit som sekulariserad svensk år 2017. Alldeles uppenbart för alla och envar förkunnar texten att Guds gestalt och väsen är och skall vara en gåta för människor.

Lika uppenbart som det är att tillvaron förutsätter en givare, av oss kallad Gud, lika fördolt är denna Guds väsen och härlighet. Gud kan vi inte greppa hur vi än försöker, än mindre förstå, hur vi än anstränger oss. Människor kommer aldrig längre än att de ser Herren liksom på ryggen och det i benådade ögonblick.

Alla försök att dokumentera Gud är därför förgäves. Än mindre är det möjligt att förklara vad Gud konkret avser när allt tycks vara ställt på ända. Det som gällde Mose, gäller oss, gäller alla. Gud kan vi bara se på ryggen och det i benådade ögonblick.

Guds ryggtavla är för oss kristna Jesus Kristus. Andra religioner har sina ryggtavlor. T o m ateisten har sin. Evolutionen lär vara den reflekterande ateistens glimt av Gud.

Jesu förhållande till Gud liksom hans gudom sysselsatte kristendomens tänkare särskilt under de första århundradena. En del satte likhetstecken mellan Gud och Jesus. Förenklat uttryckt var Jesu mänskliga gestalt liksom hans tal och gärning bildlikt talat en mask satt framför Guds ansikte. Bakom masken fanns Gud. Gud och Jesus var i grunden ett och detsamma.

Faran med det sättet att se är uppenbar. De spår Gud sätter i verkligheten stämmer ibland illa med de avtryck Jesus gjorde och gör. Ond bråd död, oskyldiga barn som mister livet stämmer dåligt med den Jesus som välsignar de barn som t o m dennes lärjungar avvisade.

Sanningen om Jesu gudom är därför även den lagd i mörker. Att fullgott kunna definiera Jesu förhållande till Gud låter sig inte göras. Jag har valt att se Jesus som den glimt av Gud som är given just mig. Mose stod på en klippa och fick se Herren på ryggen. Jag koncentrerar min blick på försoningens kors och jag ser än det ena än det andra Men såväl det ena som det andra är glimtar av den Gud som jag skänker hela min tillit.