(Se även Med mina glasögon 3, 5 18 ”Kan själv”)

Bibelstudium i Vivalla den 31januari 2018

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

Det är jag som spärrat slutet av textordet. Jag gjorde det för att min utläggning nedan skall bli tydligare.

I övrigt anser jag inledningsvis att notboken till Bibel 2000 borde användas flitigare. Den är ju dessutom lätt tillgänglig. Du hittar den i slutet av varje komplett svensk bibel av idag. Läs gärna i uppslagsdelen artikeln profetböcker. Där står bland annat att profetböckerna är redigerade aktstycken, ofta härstammande från kretsen kring profeten.

Att texten ovan bildar ett helt och sedan är löst fogad till sammanhanget i Jeremia 9 är uppenbart för mig. För mig är det inte ens viktigt om det är Jeremia eller någon annan som förmedlat det gudsord som utgör detta bibelstudiums text. Texten är tidlös. Den gäller i alla sammanhang, alltid.

Så till utläggningen. Den icke-spärrade texten tillhör i min tolkning sånt som vem som helst borde kunna ta till sig och framför allt låta sig korrigeras av. Den spärrade förutsätter överlåtelse.

Det är nämligen uppenbart att det förr eller senare visar sig ödesdigert att stoltsera med ”vishet, styrka och rikedom”. Detta såväl på det politiska som på allmänmänskligt plan. Ett folk som tror sig förmer än andra såväl intellektuellt som etiskt och styrkemässigt, skapar sannerligen ingen fred på jorden. Se bara hur det gick för Nazityskland. Sverige har ju ännu vinden i ryggen, men inte duger det på sikt att ständigt tycka sig överlägsen alla andra. svensk högfärd över egna särklassiska värdenormer får mig att nästan dagligen att rysa inombords. Det blir ingen välsignelse av sånt.

Tar vi textorden ovan personligt känner vi oss sannolikt träffade. Vem vill inte stoltsera över egen vishet! Ta de intelligentas förening Mensa som ett skräckexempel på ett sådant stoltserande. Vem vill inte göra sig bred över sin styrka eller mer eller mindre i smyg visa sina ekonomiska muskler!

Naturligtvis är såväl vishet, styrka som rikedom positiva ting som vi behöver för att reda oss både som människor och samhälle. Felet är att vår högfärd visar att insikt saknas om att det vi äger ytterst inte är vårt eget, att liv hälsa och välgång är något vi fått att förvalta.

Detta borde även ickereligiösa inse. Vad är det annat än enfald att förneka att det vi äger är något vi ytterst fått, att livet är en gåva, inte en rättighet? Relevant är däremot frågan om gåvogivaren. Om livet är en evolutionens gåva eller om gåvogivaren är något mera personligt, i slutändan en Gud?

Så långt det icke spärrade i texten ovan, nu till slutorden: att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Här vet jag av egen erfarenhet att det vill till både tro och överlåtelse för att kunna göra orden till sina egna.

Vad som här påstås är nämligen att det finns något som heter rätt och rättfärdighet och att denna rätt och rättfärdighet har ett specifikt innehåll. Vidare att rätt kärlek går att skilja från falsk. Både det ena och det andra är sannerligen långt ifrån självklart i en miljö där det haglar av sanningar av de mest skilda slag.

Jeremia förbinder allt detta goda med Herren. Vi kristna som inte lik profeten har direktkontakt med Gud knyter innehållet till vår frälsare Jesus Kristus. Och inte till vad som helst hos denne vår frälsare utan till det som specifikt vittnar om just dennes rätt, rättfärdighet och kärlek. Med den inställningen dras vi likt blomman mot solen till Kristi frälsningsverk på korset. Detta så vitt vi släppt taget i en överlåtelse som inte vet av förbehåll och garantier. Ett trossprång kallas det, det trossprång som är nödvändigt, ja det enda nödvändiga för den som vill leva som kristen.