Bibelstudium i Vivalla den 28 februari 2018

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 9 18 Sektandans ansikten)

Bibelstudium i Vivalla den 28 februari 2018

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.  23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom.  24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra.  26”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”  27Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han.  28Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.”  29Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.  30Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.  31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.  32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven. (1 Moseboken kap 32 versarna 22-32)

För mig är det nuet som gäller, ett nu som förhoppningsvis är till brädden fyllt av tro på Gud och Jesus Kristus. Med den tron inom mig manövrerar jag mig genom livet.

Märkvärdig inställning säger du som säger dig stå vid sidan av. Inget märkligt alls, svarar jag. Att nuet är det bestämmande gäller alla, att ingen klarar sig utan tro likaså. Alla manövrerar vi oss fram med hjälp av minnen och trosföreställningar. Frågan är förstås vilka trosföreställningar och minnesbildningar som påverkar oss. Det är sannerligen inte självklart att det är evangeliernas Jesus som lever inom oss.

För mig är det alltså de minnesbilder av Jesus som evangelierna förmedlar som jag vill skall styra mig. Den Jesus som då framträder var i sin tur förankrad i den gammaltestamentliga berättelsetraditionen, bl a i skildringarna av patriarkerna Abraham, Isak och Jakob (1 Mos 12-50).

Som alla minnestraditioner är också den historien färgad. Patriarkhistorien ger bibelförfattarna anledning att via kopplingar till f a patriarkernas avkommor sätta inte enbart det egna Israel i ett historiskt sammanhang utan också de omgivande folken. Allt för att understryka det egna folkets särställning. Men så behandlade inte Jesus patriarkhistorien. Men det är inte det som är huvudspåret i detta bibelstudium utan dagens text, Jakobs kamp vid Jabboks vadställe.

Också den berättelsen är hämtad från just patriarkhistorien och även här försöker bibelförfattarna få det hela att harmoniera med den egna fromhetstraditionen. Jakob skadade höften, står det, vilket var anledningen till att, jag citerar, ”israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven”.

Sånt är perifert tycker nog jag och det ansåg förmodligen också Jesus. Perifert också att bibelförfattarna i denna berättelse finner förklaringen till det utvalda folkets namn, Israel. Jakob skall från och med nu inte längre heta Jakob utan Israel, sägs det uttryckligen i texten. Men det finns också andra förklaringar. Se rubriken Israel i notapparaten till bibel 2000.

För mig centralt och till daglig nytta är Jakobs ord till den okände ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Det är ord som jag behöver upprepa dagligen för att finna vägen från tro till liv. Jag behöver dem alldeles särskilt därför att jag är bombarderad av intryck från en omgivning som prioriterar andra minnestraditioner än de kristna, något som leder till andra prioriteringar och i slutändan till andra värderingar och annan tro.

Att bli välsignad av Jesus har i mitt liv den allra högsta prioritet. Bibelns Jesustraditioner kan jag inte vara utan. Dessa behöver i mitt liv omvandlas till levande minnesbilder med direkt inverkan på mitt här och nu.

Och som sagt; stänger jag till för Jesus är det andra trostraditioner som tar överhand. För utan trostraditioner går det inte att leva vare sig man är ateist eller kristen.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s