(Se även ”Med mina glasögon 3”, 10 18 ”Värderingssanningarna”, nödvändiga men ofta förledande.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 mars 2018

 Vi har avfallit och förnekat Herren, vänt oss bort från vår Gud. Våld och falskhet har vi förkunnat, viskat lögner vi själva tänkt ut. Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. (Jesaja kap 59 v 13-15)

      När vi läser texten ovan befinner vi oss i det som kallas tredje Jesaja (se not till Jes 56:1 i Bibel 2000). Folket är nu befriat och hemkommet, de sjuttio åren i babylonisk fångenskap är över.

Men friheten gav inte det många hoppats. Gud måste via profeten fortsätta mana folket till bättring. Sabbatsbudet överträds, man beter sig illa mot snöpta (steriliserade, eunucker) som lever i rättfärdighet liksom mot främlingar (dvs hedningar) som omvänt sig till den rätta tron. Allt enligt första delen av kapitel 56, det kapitel som inleder tredje Jesaja. Går vi sedan till kapitel 59 i samma bok erkänner i sin tur folket sin synd. De erkänner att de glömt sin Gud och trängt undan rätten och rättfärdigheten vilket fått de mest gruvliga följder.

I och med detta referat har jag fått tillräckligt med material för min utläggning om rätten och rättfärdigheten, själva kärnbegreppen inte bara för Israels barn på 500-talet före Kristus utan för alla oavsett när och var vi levat eller lever. På rätten och rättfärdigheten hänger det mesta. Rätten och rättfärdigheten är en mätare både på inre och yttre mänsklig kvalité.

Problemet är bara det att det som bedöms som rättfärdigt för en inte behöver vara det för en annan. En rättfärdig människa kännetecknas visserligen av inre fasthet och pålitlighet, men vad det är som hon håller fast vid och är pålitlig gentemot växlar beroende på rådande idealbildning.

Mitt referat ovan visar hur viktigt det var för judarna på 500-talet att förtrösta på Gud och lyda honom. Till den lydnaden hörde, för att knyta an till Jesaja 56, inte minst att följa reglerna för sabbatsfirandet. Dessutom fick man inte se ner på vare sig hedningar eller eunucker som omvänt sig till den judiska tron.

Tyvärr brydde sig flertalet av de återvändande judarna varken om Gud eller rådande fromhetstradition. Det observerar vi inte minst i syndabekännelsen i kapitel 59, varifrån dagens text är tagen.

Detta om då, nu om rätt och rättfärdighet femhundra år senare, d v s under Jesu tid. Man behöver inte veta mycket om Jesus för att märka förskjutningarna. Nog kvarstod kravet på Gudsfruktan och för den delen även att den fromme skulle lyda sabbatsbestämmelserna, men nu med helt nya betoningar (Mark 2:27 sabbaten för människornas skull inte människorna för sabbaten) . Närmare besett finns det ett hav av skillnader mellan andan i den tredje Jesaja och evangeliernas Jesus.

Det för oss kristna specifika är att vår rättfärdighet är formad av Jesus. Nog skall vi hämta stöd även från det Gamla testamentet. Men så snart vi får fatt i en trosföreställning eller en idealbildning som hör hemma i Gamla testamentet skall vi relatera den till Nya testamentets Jesus. För oss är det han som har tolkningsnyckeln.

Vi kristna är kallade att leva i ett ständigt bibelstudium med syfte att i livets mångahanda finna ut vad Jesus tycker och vill och sen i tro ta det till oss. Jag lovar att detta inte sker utan att det kostar på. Här duger inget stelbent regelsystem. Tiden, stunden och tillfället var för Jesus ofta av avgörande betydelse. Och så är det också för oss.

Detta i ständig ärlig uppgörelse med vårt eget inre samt utmanade av nutidens rätt och dagens rättfärdiga. Jag vet av egen erfarenhet; det blir mycket av det som idag föraktas som vi hyllar när vi lyssnar på Jesus, samtidigt annat som vi ställer upp på och solidariserar oss med.