(Se även ”Med mina glasögon 3”, 14 18 Skapande otakt)

Bibelstudium i Vivalla den 28 mars 2018

13Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

14Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.  15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.  16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.  17Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.  18Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Paulus brev till efesierna kap 2: 13-18)

När Paulus förståelse av tron ”satt sig” i de kristna församlingarna följde överblick och sammanfattning. Bibelorden ovan är en av flera sådana övergripande formuleringar av trons innebörd. Om det i alla stycken var med egen hand Paulus nedtecknat orden ovan, vet jag inte. Djupt inblandad var han förvisso. Ty tankarna är paulinska.

Här koncentreras allt till Jesus Kristus. Det var och är på honom våra relation till Gud och människor beror. Vid Kristi kors kommer vi åter Gud nära och vid samma kors återupprättas samhörigheten människor emellan. Nu gäller inte längre att löftesfolket med sin lag automatisk äger förtur. Försoningen vid korset är den nya gudsgärningen. I och genom Jesus är vi alla förenade till ett. Så lyder budskapet i sammanfattning.

Ett ja till detta är å ena sidan att ta till sig budskapet om korsets välsignelse å den andra att fördjupa sig i enskildheterna. Först det ena sedan det andra, inte tvärtom. Helheten först, delen därefter. Tyvärr brukar vi göra tvärtom, börja med delen och glömma helheten. Men delarna är många i den kristna tron och inte alltid lätta att förena. Faran för splittring i de kristna leden därför stor.

Mer behöver därför sägas i denna fråga. Först om detta att Gud finns i Kristus liksom i trons gemenskap. Denna gemenskap är inte villkorad. Här finns inget att i sak tillfoga. Tron finns där redan, färdig att ta del av. Trons fördjupning däremot väntar på oss. Den får vi del av genom att fördjupa oss i korsets, blodets och försoningens betydelse framför allt genom att leva i försoningens verklighet. Kommer annat till skall det via kors, blod och försoning föras vidare in mot själva centrum för att ytterligare berika oss. Men själva faktum kvarstår vare sig vi tror eller tvivlar.

Föreställningar som inte utgår från frälsningen som ett fullbordat faktum utan villkorar genom att förkunna rätt tro, förstådd på bestämt sätt, som salighetens förutsättning har gått fel väg. Fel väg om så den bakomliggande trosåskådningen pekar rakt in i det bibliska budskapets hjärta.

Tro är nämligen att ta emot och ta vara på, inte tvärtom ta vara på och sen ta emot. Allt kommer nämligen från Gud. Det var Gud som försonade världen med sig själv, inte människorna som försonade sig med Gud.

Så förstådd blir försoningen i Kristus en gåva att bygga sitt liv på. Försoningen som faktum blir livets centralpunkt, att leva i försoning livets själva mening.

Tyvärr förmådde inte kyrkan hålla fast vid trossammanfattningar som dagens text är ett exempel på. Kristen tro blev och är en splittrad företeelse där rätt lära, rätt tro, rätt överlåtelse, rätt kärlek eller vad det nu kan vara, blivit viktigare än tron som ett fullbordat faktum. Men Guds välgärningar måste alltid komma först. Försoningen som ett faktum komma före försoningen som förstådd och praktiserad verklighet.