(Se även ”Med mina glasögon 3”, 18 18 Knytblusdemonstrationen och tankesanningarna)

Bibelstudium i Vivalla den 25 april 2018

7Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. 8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. 9Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. 10Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jesaja kap 54 v 7-10)

Det som står i bibeln är inte sant. Det vågar t o m vänner påstå och det rakt i ögonen på mig. Det motsatta förekommer naturligtvis också. ”Allt är sant” får jag höra och detta ner till minsta bokstav. Hur jag själv ställer mig till sanningsfrågan lär den som följer mina bibelstudier åtminstone ha ett hum om. I dag får ni ytterligare något att fundera över i detta ämne. I det här fallet i dagens utläggning där texten hämtad från Jesaja 54 (Den andre Jesaja kap 40-55, se noter i bibel 2000)

Den ”sanning” vi här möter består av ett gudomligt tilltal. Den som tilltalas är Sion, en beteckning för Jerusalem och i förlängningen för Israel. I kapitlet innan talar Gud till ”Herrens lidande tjänare”. För mig är det uppenbart att det ena hör samman med det andra. Det är Sion som är ”Herrens lidande tjänare”. Alltså Gud talar via profeten i ett slags bildspråk, där bilden står för något som för den tilltalade är karakteristiskt.

Så långt befinner jag mig på fast mark. Man behöver varken vara troende jude eller bekännande kristen för att erkänna det troliga i min tolkning. Men sen tar jag med hela den kristna trostraditionen trossprånget och betecknar Jesus som Herrens lidande tjänare och den med Jesus samhöriga församlingen som Sion.

Profetian låter jag alltså gå vidare och gälla  fler än vad textorden ursprungligen gav anledning att förmoda. Sion hör samman med Herrens tjänare och Herrens tjänare med Jesus. Till detta hör att jag trosvisst påstår att det som var tillämpbart på Jesus också gäller mig som en i den kristna församlingen. Med andra ord att jag har del i Jesu livsöde.

Och vad blir det av detta för min och mina kristna trossyskons del? Att jag inte behöver bli förvånad om jag känner mig övergiven av Gud, inte tillintetgjord omdethänder som inte får hända. Jag behöver inte bli skräckslagen när Gud för mig ärsom vore han inte. När det gått så illa att jag tänker som vilken ateist som helst, behöver jag inte förtvivla. Gud är visserligen fördold, men enbart för en tid, katastrofen är visserligen oåterkallelig, men aldrig trots detta sanningens sista ord. För att parafrasera texten; Gud är inte enbart vrede, Gud är också och till sist mer än annat min befriare och frälsare. Förenad med Kristus vågar jag tro detta om så ”bergen rubbas och höjderna vacklar”.

Som jag ser det blottas i detta mitt vittnesbörd bibelns sanningsfråga på ett annat sätt. Sanningen blir en religiös fråga, en hjärtefråga. Alla andra sanningsfrågor kommer för mig  i andra hand.