(Se även ”Med mina glasögon 3”, 21 18 Den nödvändiga snålskjutsen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 maj 2018

16Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.  17Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. (Paulus brev till romarna kap 8 v 16 ff)

Varför Paulus, varför inte enbart evangelierna? Därför att Paulus bildlikt talat är ”laddad” med helheten. I evangelierna delges vi episoder, ständigt nya episoder. Helheten kan visserligen även där av den insiktsfulle läsaren skönjas, men skymd bakom episodens konkreta berättelse. Så ej hos Paulus som låtit allt sammanfattas i Jesu död och uppståndelse och som bygger upp sin argumentation och sina förmaningar utifrån detta centrum.

I texten ovan är det Anden som är subjekt, Guds helige Ande. Denne Ande är samstämmig med Paulus egen ande, d v s med Paulus eget innersta. Båda vittnar om att Paulus är ett Guds barn, skriver Paulus. Hur kan de båda vara så säkra på det? Svaret finner vi i inledningen av kapitlet där Paulus hänvisar till Jesu frälsningsverk på korset. Paulus talar här med gammaltestamentlig anspelning om Jesu död som ett syndoffer där synden i människan dömdes (Rom 8:3) Vad detta närmare står för skall jag inte försöka bena ut här. Två saker bara; syndoffret innebar frälsning men hade också sin fortsättning i ett icke upphörande kristuslidande.  Det hade inte minst Paulus erfarenhet av.

Varför skriver nu Paulus detta till de kristna i Rom? Därför att dessa kristna är inkluderade. Det är inte bara Paulus egen Ande som är samstämmig med Guds Ande. Därför säger Paulus ”vår” Ande, inte ”min” Ande. Det som gäller Paulus gäller också dem. Man kan säga att Paulus tydliggör det som de kristna i Rom genom tron i realiteten redan äger. Och skulle detta, vilket är troligt, inte vara aktuellt för dem, vill han med sina ord  levandegöra denna sanning för dem.

Nästa steg är att påminna också oss om samma sak. Det som gällde då har  fortfarande bärighet. Också vi behöver lockas av Paulus att tillämpa det som vi som kristna i tron redan äger. Vi behöver få upp ögonen för att till kristen tro hör såväl ”lidande” som ”härlighet”. Det svåra som vi erfar behöver inte vara sånt som vi skall be till Gud att få slippa. Det kan till allt annat också vara ett Kristuslidande. Samtidigt är också härligheten vår del, en härlighet som har sin grund i ett faktum, och sitt stöd i en erfarenhet.

Paulus tänkte inte som andra, gjorde inte som andra och hans framgång blev till att börja med begränsad. Under de första århundradena efter Kristus glömdes dennes specifika betoning på och förståelse av korset, uppståndelsen och det nya livet i Kristus nästan bort. Men sedan, från trehundratalet och framåt, slog han åter igenom och blir i fortsättningen de kristnas främste ledsagare. I dag är han åter skymd. Detta hindrar inte att hans aktualiserande teologi fortfarande gäller. Den bygger som vi sett på förutsättningen att det som i grundläggande mening gäller en kristen gäller alla.