(Se även ”Med mina glasögon 3”, 22 18 Gåvans personifiering – religionens sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 23 maj 2018

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Psaltaren 104 v 27-30

En förödande förkortning har drabbat oss. Ett närsynt betraktande av delen har gjort oss blinda för helheten. Detaljseendets och detaljkunskapens ovedersägliga vinster har blockerat oss så att vi inte ser sammanhanget. Vi må veta det mesta om medicin, teknik och samlevnad, men har vi inte fattat sammanhanget har vi ändå missat det väsentliga. Och det väsentliga är att livet är en gåva, att livet är oss givet och att gåvan förutsätter en givare, Gud.

Ändå är denna den viktigaste av sanningar uppenbar, minsta barn kan förstå den. Att livet är något vi fått och att gåvan förutsätter en givare borde vara en självklar förutsättning för oss alla. Men så är det inte i vårt upplysta västerland. Om Gud talar vi inte, än mindre förutsätter. Som om livet saknade givare, man tar sig för pannan.

Psaltaren 104 är en lovsång till Gud, alltings upphov och uppehållare, en Gud som ger och tar tillbaka, en Gud som är existensens självklara förutsättning. Detta mot bakgrund av en förvetenskaplig betraktelse av Guds ingripanden, en personifiering av skeendet som vi för länge sedan vuxit ifrån. Himlen har Gud spänt upp som ett tält står det , urhavet har han trängt undan för att ge plats åt djur och människor. Månen finns där för att visa årets tider och solen vet när den skall gå ner. Allt återspeglingar av en förgången tids primitiva synsätt. Men själva poängen missar psalmisten inte. Att tillvaron förutsätter en givare, att varat vilar i givarens händer, att det är en nåd att få leva, sånt förstår psalmisten.

Men det har inte vi i vårt upplysta västerland gjort. För oss har Gud blivit ett problem, inte ett ämne för lovsång. Att till och med vi kristna låtit oss påverkas och blivit åtminstone på väsentliga punkter andligt blinda, är det tragiska resultatet av detta.

Också vi har svårt att se naturligt på tillvarons under. Vår kristendom blir en konstruktion där vi försöker kombinera Skriftens vittnesbörd med den rationalitet samtiden tvingat oss in i. Ta synen på den helige Ande som exempel. Jesus talar om den, Paulus förutsätter den och Apostlagärningarna demonstrerar dess förekomst med sitt tal om tungor av eld och dop i helig Ande. Och vi tar till oss utan att förstå, vi erfar utan att ha grepp om.

När det är så enkelt att Anden är den livets gåva som Gud skänkt oss. Anden, det är livsanden, själva förutsättningen för livet, livsprincipen. Utan Ande inget liv. När Gud tar livsanden ifrån oss ”blir vi åter till mull” lär oss psalmisten.

Utifrån detta ursprungliga skall den helige Ande förstås i sina olika variationer. Åt vissa av oss tar livsanden sig vissa uttryck, åt andra yttrar sig Anden på annat sätt. Högst av allt är det när vi livas inifrån av Jesus. Då räcker det inte längre att tala om livsanden i oss. Av livsanden blir Guds helige ande.

Alltså, när du skall försöka få grepp om den Helige Ande, börja med det naturliga och gå vidare till det speciella. Börja med livsanden i dig och gå vidare till den andlighet som blir följden av tron på Jesus.

Och glöm inte givaren. Ingenting kan du ta dig. Ytterst är allt oss givet, även Anden.