(Se även ”Med mina glasögon 3”, 32 18 Villkorad himmel)

Bibelstudium i Vivalla den 8 augusti 2018 

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. 2Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste…

6Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. 7Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom…

9Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Versar hämtade från psalm 28 i Psaltaren) 

Ateisten är låst. Hen har bestämt sig. Någon Gud skall inte tas med i beräkningen. Tillvarons märkligheter skall beskrivas, skapa förundran, ges förklaringar. Blott så att tanken på Gud som förklaringsgrund är utesluten, förbjuden, för kulturutvecklingen skadlig. Tron måste därför hållas i schack. Utanför det privata får den inte nå.

Trons försvarare kan vara av samma skrot och korn, bara tvärtom. Hen har allt klart för sig. Gud tas alltid med i beräkningen. Gud är alltid svaret på tillvarons märkligheter. Vad som än händer vilar det i Guds rättfärdighet och kärlek. Frågor finns inte, bara svar.

Men den fromme är inte låst. Hon möter verkligheten med öppna ögon. Gudsfrånvaro är för henne gudsfrånvaro och gudsnärvaro ämne för hennes lovsång.

Den fromme vågar se verkligheten som den är. Upplevelsen av Guds närvaro har inte låst henne utan tvärtom öppnat henne för att våga se sanningen som den är.

Själv går jag helst till Psaltaren för att finna exempel på öppenhet av det slaget. Psalmisterna klagar när Gud tycks stum och inte svarar på bön, men jublar över bönhörelse. Samtidigt lever psalmernas  författare i ständig bön. Psalmen ovan är ett bland många exempel på detta.

Psalmisten förtvivlar när Gud tiger, lovprisar Gud när Gud har hört hans bön, vilket leder över i fortsatt bön. Gud är verklig för psalmisten, liksom gudsfrånvaron är det.  I sann fromhet är det alltid så, både Gud och sanningen har plats i hennes inre.

Från psalmisterna vänder jag mig till Jesus. Gudsfrånvaron fanns också i hans liv, t o m gudsövergivenheten. Men Jesus vände aldrig som den låste trons försvarare upp och ner på det uppenbara. Han gjorde aldrig om verkligheten så att det skulle passa det egna trosmönstret. Han försvarade aldrig Gud men var alltid överlåten sin Gud.

Den öppna hållningen till tillvarons under och frågetecken leder aldrig någon till ateism däremot kan jag tänka mig att en tvivlande  blir agnostiker (en människa som inte säger sig veta). Att vara agnostiker är för den delen ingen dålig hållning, bara agnostikern släpper av på egen värdighet och vågar se även tillvarons under.

Faran för en from människa är låsning. Hon låser sig i sin fromhet. Låsningen beror vanligtvis på andlig tillbakagång. Upptäckten av Gud ledde omsider över i försvar. Den fromme fick efter en tid för sig att hon skulle bli en trons försvarare. Hon kom att försvara sin tro som försvarade hon sin egendom. Med näbbar och klor gjorde hon det och med alla medel. Men vad är det annat än världslighet.

Sann fromhet förutsätter öppenhet, öppenhet för tillvarons under men samtidigt öppenhet och förtvivlan inför tillvarons frågetecken. Detta i en ständig räcka av intryck som inte tar slut  så länge livet varar.