Bibelstudium i Vivalla den 26 september 2018

(Kopplat till bibelstudiet är ”Med mina glasögon 3”, 39 18 Varför alltid så kritisk?)

Bibelstudium i Vivalla den 26 september  2018  

15Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom.  16Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen.  17Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15-17)  

Att ovanstående är en maning till en grupp kristna lär ingen ha missat. Men att det är något speciellt med just den här förmaningen har många svårt att föreställa sig. Bibelord som bibelord. Så tänker vi kristna i gemen. Men så är det inte. Det ena ordet är inte det andra likt. Tillspetsningen i bibelordet ovan är närmast unik.

Att det är något speciellt med att just jag leder bibelstudiet har många svårt att tänka sig. Bibelstudieledare som bibelstudieledare, resultatet blir ett och detsamma. Men se det är fel. Ledarens förutfattade meningar har betydelse, hanteringen av texten likaså.

Min förutfattade mening är att jag tror, tror på Kristus, försonaren och upprättaren, tror på den Gud som Jesus Kristus förkunnade. Den övertygelsen styr mig i min förståelse av bibelordet. Det är inte bibeln i sig jag tror på, det är den bibel som är genomsyrad av Kristus som är min auktoritet. Mot den bakgrunden försöker jag ta till mig det speciella med just den bibeltext jag för tillfället har framför mig.

Det speciella här är maningen att inte älska världen. Vad står det för? För att få grepp om detta skall man veta att världen här står för den gudsfrånvända världen liksom så ofta annars i de johanneiska skrifterna. Med min kristuspassion i ryggen lägger jag till, den värld som inte känner släktskap med Kristus utan skapat sig andra herrar. Man står för ideal som är Kristus främmande.  

Vad sker mot den bakgrunden när jag tar bibelordet ovan på allvar? För min del att jag blir kritisk till allt och alla. Jag anar gudsfrånvändhet i det mesta i min omgivning. Detta särskilt när jag gör som Kristus, ser igenom ytskiktet och betraktar de innersta intentionerna i ord som sägs och gärningar som utförs. Du hittar inte mig bland dem som säger att svenskt sätt att vara, svenskt sätt att se på människovärdet, svenskt sätt att utöva demokrati, svensk rättskänsla, är något att yvas över. Det blir inte mycket som står sig med Kristus för ögonen. Värst av allt, varken jag eller mina kristna vänner håller måttet.

Men den som gör Guds vilja består för evigt, med de orden avslutas texten. Guds vilja skall alltså råda, då blir allt bra, menar Johannesbrevets författare. Och han tycks tro på att det är möjligt att göra Guds vilja. Men se det tror inte jag. För mig förefaller Johannesbrevets författare ytlig. Han har inte skådat in i djupet av människans naturgivna inkrökthet i sig själv. Jag vill nämligen se den som gör Guds vilja och då i den mening som Kristus lägger in i orden.

 

Vad är då att göra? För mig att hoppas på Guds nåd. Hoppas att Gud trots att jag är intrasslad i mig själv och världen, ändå skall förlåta och upprätta mig. Och sen sträva på, inte som om jag ägde sanningen men i ett aldrig upphörande försök att sträcka mig mot den.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s