Bibelstudium i Vivalla den 19 september 2018

Bibelstudium i Vivalla den 19 september 2018 

10 Alltid bär jag (dvs Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er. (2 Korintierbrevet kap 4 v 10 ff) 

Jag föreställer mig depression som upplevelse av ensamhet. Ensamhet därför att förmågan att ta in omvärlden är skadad. Stimuli utifrån når inte fram. Jag står där lämnad åt mitt öde, hotad inifrån av egna demoner.

Jag föreställer mig glädje som delad glädje. Odelad glädje däremot, glädje över att äga något som ingen annan har, är för mig obeständig. Den leder via diverse mellanled över i glädjens motsats, disharmoni.

Jag tänker mig att fler än jag har sett detta, att depression är ensamhet, att glädje behöver vara delad glädje för att vara beständig.

Mot denna gemensamma bakgrund går jag till Paulus. Jag tänker mig att han var som vi är. Att det var i gemenskapen han fann sin glädje. När jag läser 2 Korintierbrevet  får jag detta bekräftat.

Paulus hade förvisso vänner, de flesta av dessa delade hans kristna tro. Nog hade han besvär med somliga av dessa, inte minst med trosvännerna i Korinth. Men visst var dom vänner.  Och nog hade de glädje av varandra. Framför allt gladde de sig gemensamt över gemenskapen med Kristus i Gud.

Vad Paulus beträffar fick han efter en dramatisk omvändelse klart för sig att Gud var långt mer personlig än den laggivare han en gång trodde honom vara. Han insåg att Gud verkade i den en gång korsfäste, idag uppståndne Kristus. Bekräftelserna blev så många och så överväldigande att hans dåvar att likna vid allt det goda Guds lagar kunde åstadkomma, hans nuvid ett liv i Andens kraft.

Denna förändring berodde av att han upplevde sig uppfylld av Kristus. Till och med hans i kampen för Kristus plågade kropp blev i hans inre en avspegling av den Kristi kropp som led och dog på korset. Och liksom Kristi lidande ledde till liv gjorde också Paulus plågade kropp det, till ett liv som kom korintierna till del. Det var som om Kristus smittat av sig på Paulus som i sin tur fick föra den korsfästes välsignelse vidare till de kristna i Korinth. Kristusmystikbenämns detta sällsynta sätt att uppleva verkligheten.

Kristen tro kan ta sig många uttryck, den kan vara kollektivistisk, men också individualistisk. Den kan vara kulturellt betingad men också påverkad av folklighet. Den blir gärna regelstyrd men kan i andra sammanhang äga likhet med spiritismen.

Paulus teo- och kristocentriska tros- och verklighetsuppfattning har alltid varit sällsynt. Men när den uppfattningen av verkligheten bryter igenom gör den det med kraft. Den får oss uppleva att vi kristna påtagligt hör samman med varandra och med den Gud som blev till kött och blod i Kristus. Inom oss hör vi någon säga oss; du är visserligen en naturvarelse, men du är dessutom något mer än detta. Du är ett Guds barn, och som sådan omsluten och uppfylld av den Kristus som dog och uppstod för dig. Din möda och ditt lidande för Kristi skull kan och skall för Kristi skull bli till dina trossyskons välsignelse.

Trångsynt blir nog det sammanfattande omdömet från de flesta om detta sätt att se. Men en sammansvetsad kristenhet uppfylld av Kristus är i själva verket förutsättningen för en bred förnyelse som i förlängningen inte är exklusiv utan inklusiv. Kristus dog ju inte för ett fåtal utan för alla.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s